– Vår kartläggning kan hjälpa oss att förstå varför abborren blivit en av de mest framgångsrika och anpassningsbara fiskarterna i Euroasien. Den är den mest fullständiga och noggranna undersökning som gjorts av abborrens arvsmassa, säger professor Anti Vasemäki vid Institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Med cirka en miljard så kallade baspar och drygt 23 000 gener i sin dna-spiral har laxen en tredjedel så stor arvsmassa som laxen eller människan, men ungefär lika många gener.
Från brittiska öarna i väst till östra Ryssland är aborren en vanlig fiskart i sjöar, floder och dammar, och även i Östersjöns bräckta vatten.
Till skillnad från andra fiskarter klarar abborrar till och med att leva i sura, mörka, humusrika sjöar. Den "typabborre" som forskarna använt för kartläggningen kom från en sådan sjö i Estland.
– Nästa steg är att ta reda på vilka molekylära mekanismer som ligger bakom abborrens anpassning till ett liv i humusrika sjöar och de ekologiska följderna som detta kan ha, säger Anti Vasemäki.
Nyligen gjorda studier pekar på att abborrar med sina matvanor kan förändra balansen mellan olika mikroorganismer i sådana sjöar på ett sätt som rejält minskar utsläppen av den kraftfulla växthusgasen metan från dem.
– Att rovfiskar som abborre kan ha den här metanreducerande effekten för det extra viktigt att förstå de genetiska mekanismerna bakom anpasningen till den mörka vattenmiljön, säger Anti Vasemäki.
Fotnot: Kartläggningen – som har har gjorts i samarbete mellan estniska, finska och svenska forskare – finns publicerad i tidskriften 3G: genes, genomes, genetics och kan läsas här.