70 tillbud på ett år på gruppboende
I gruppbostaden Lunda 2 utanför Uppsala är hot och våld en del av arbetsmiljön. Sedan starten för ett år sedan har 70 tillbud inträffat. Stora krav ställs på personalen som måste skydda sig själva samtidigt som de arbetar för att ge de boende ett värdigt liv.
Men just när vi hälsar på är det lugnt och tyst, bara Marja Blom och behandlingsassistenten Christer Karlsson finns på plats. De två unga män som bor här är på daglig verksamhet. Av respekt för deras integritet sker besöket när de inte är hemma.
Brukarna, som de boende kallas, har ett utagerande beteende. De använder våld i vissa situationer. Ibland riktar de våldet mot döda föremål, andra gånger mot sig själva eller personalen.
Värst var situationen under sommarmånaderna förra året.
- Det var en del brottningsmatcher här i somras. Det var inte bra, säger Marja Blom. Hon menar att varje fall av våld är ett misslyckande för personalen och att det oftast går att hitta orsaken till händelsen vid analysen efteråt.
- Bemötandet betyder väldigt mycket, säger hon. Christer Karlsson instämmer:
- Man blir arg på sig själv när man har gjort fel.
Oftast är det bäst att bara gå därifrån när brukarna blir våldsamma, berättar Christer Karlsson, som också är handledare i självförsvar. Undantaget är när de riskerar att skada sig själva eller andra allvarligt. En gång var den ene brukaren på väg att stampa med full kraft med hälen i ett dricksglas.
- Då måste jag ju ingripa, annars skulle han förstöra foten för resten av livet.
Däremot beskriver han inte våldet som något han lider av för egen del. Han trivs med sitt arbete och är glad och stolt över att se frukterna av den tillämpade beteendeanalys där personalen metodiskt, med beröm och belöningar, arbetar med att "nöta" in positiva beteenden.
- Brukarna har utvecklats enormt på den här tiden, säger han.
Men de finns också de som inte har orkat jobba kvar. En person har slutat på grund av hot och våld och ytterligare två som var med under introduktionsperioden förra våren valde att inte fortsätta.
- Alla klarar inte av det här jobbet, så är det bara, säger Marja Blom.
Gruppbostaden har tydliga rutiner för hur man ska gå tillväga vid hot och våld. Personalen ska alltid bära larm. Vid varje incident ska en tillbudsrapport skrivas och händelsen tas upp på nästa arbetsplatsmöte. Då görs även riskbedömningar inför det fortsatta arbetet. Anställda som är sjukskrivna länge eller ofta erbjuds rehabilitering genom kommunhälsan och handledning från kommunens metodutvecklare sker regelbundet.
Marja Blom tror inte att Lunda 2 någonsin kommer att bli helt fritt från våld. Ändå är det lugnare i dag än den första tiden. Framstegen beror till stor del på att personalen har fått större kunskap om brukarna och därför lättare känner igen risksituationer, tror hon.
Brukarna har diagnosen autism. Det är en medfödd eller tidigt förvärvad störning i hjärnan som begränsar förmågan till tolkning av information, kommunikation och socialt samspel. Personer med autism har också svårt att leva sig in i andra människors tankar och känslor.
Svårighetsgraden varierar. Många är normalbegåvade och vissa utvecklar häpnadsväckande talanger inom smala områden men de flesta har olika grader av utvecklingsstörning. Långt ifrån alla är utagerande. Men den autistiska störningen förklarar delvis beteendet hos dem som blir våldsamma.
Svårigheterna att kommunicera är ett problem för brukarna på Lunda 2. De kan exempelvis inte berätta om saker som kan påverka deras humör, som allergier och förkylningar.
- De här två har inget talat språk. Det vet man ju själv hur frustrerande det är att inte kunna göra sig förstådd, säger Marja Blom. Därför arbetar Lunda 2 aktivt med att få brukarna att kommunicera med bilder. Den ene har redan börjat. Personalen hoppas kunna utveckla förmågan ännu mer hos honom och samtidigt få den andre att komma igång.
En annan risksituation är kopplad till att personer med autism lätt hamnar i stereotypa beteenden då de helt sjunker in i sig själva.
- När vi är i tvättstugan kan de fastna med blicken i tvättmaskinens rörelse. Då måste vi bryta mönstret, annars kan de bli sittande så i dagar, säger Christer Karlsson.
Men det gäller att gå varsamt fram, att med stort tålamod peka och tala om vad man vill. Om boendeassistenten i stället otåligt tar tag i brukaren kan det vara tillräckligt för att han blir våldsam.
Andra gånger är våldet en reaktion på plötsliga förändringar, som utåt sett kan verka små och obetydliga men som skapar kaos i brukarens värld. Individuella handlingsplaner beskriver in i minsta detalj hur alla vardagens ritualer ska utföras. Ändå händer det ibland att personalen missar något som helt rubbar den boendes cirklar och leder till ett utbrott.
- Det kan räcka med att man tar upp tandkrämstuben först när brukaren är van vid att börja med tandborsten, säger Christer Karlsson.
Det utagerande beteendet kan också vara en protest mot de krav som personalen ställer.
- När någon av dem inte vill diska kan det hända att han välter ett bord. Och egentligen är beteendet inte så svårt att förstå. Jag menar, vem vill inte slippa diska? Men sedan måste vi gå tillbaks till disken igen, annars lär de sig att våld är ett sätt att komma undan.
Så jobbar vi med nyheter