30-talet skolpliktiga barn går inte till skolan

När ett barn inte dyker upp i skolan handlar det ofta om problem med sociala kontakter, någon typ av diagnos, svagt stöd från föräldrarna, eller att de mår dåligt fysiskt eller psykiskt. Men när det gäller de romska barnen ligger oftast andra orsaker bakom.
De flesta romer i Uppsala bor i Sävja och är finska romer. För dem är det viktigt att delta aktivt i släktens stunder av glädje och sorg. Om någon gifter sig, fyller år eller dör samlas alla, och eftersom många släktingar bor i Finland kan barnen bli borta längre perioder.
- De stöttar varandra väldigt mycket. En romsk förälder sa till mig att skolan är viktig, men ibland händer det viktigare saker, säger Gabriella Ekström, rektor på Stordammen i Sävja som har elever upp till årskurs sex.

De romska eleverna på Stordammen har haft en del frånvaro, men problemet är större på högstadiet. Högre upp i skolsystemet är takten högre. Då blir det svårare att ta igen det man missat och då sjunker motivationen.
Även Skolverket konstaterar att skolfrånvaron är omfattande bland romska barn. Deras undersökning visar att romska elevassistenter har förbättrat närvaron. Elevassistenterna underlättar kontakten mellan föräldrar, elever och skola och kan motivera eleverna och föräldrarna att ta skolarbetet på allvar. Men det är viktigt att insatserna inte bara är kortare projekt, utan att det blir kontinuitet.

Sedan vårterminen 2007 har Stordammen en resursperson som själv är rom, Katja Blomérus. Hon kommer att vara kvar i höst, men det är oklart hur länge. Hennes arbete har givit resultat, enligt Anna-Lena Planting, resursteamledare för de södra skolorna med särskild inriktning på romska barn. Det har betydelse att det finns någon som kan översätta språket och kulturen.
- Det vi har gjort är bland annat att följa upp frånvaron bättre och jobba med föräldrarna för att få dem att förstå att skolan är viktig. Vi har inte lyckats fullt ut, men det ser bättre ut än för ett par år sedan, säger Anna-Lena Planting.
Hon berättar att en romsk pojke gick ut nian i Sävjaskolan i våras med fullständiga betyg och har sökt till gymnasiet. Det är ovanligt.

En förbättring är att föräldrarna nu oftare söker ledigt för barnen så att skolan vet i förväg att de ska vara borta. I första hand försöker skolan själv lösa problem med frånvaro. Men om ett barn har mycket hög frånvaro görs en anmälan till socialtjänsten och sedan är det upp till dem att bedöma vilka insatser som ska göras.
Vite och polis är inget Anna-Lena Planting tror på.
- Däremot får vi inte sluta anmäla när barn inte kommer till skolan.
Hur det kunnat ske att fyra iranska barn i Sävja hållits helt utanför den svenska skolan förstår inte Anna-Lena Planting som har jobbat länge i kommunen.
- Vi har skolpliktsbevakning. Alla barn är folkbokförda. Vi får listor på barn som flyttar emellan kommuner, eller blir fosterhemsplacerade. Vi har listor på varenda unge som fyller sex år och vi ringer runt för att hitta dem som inte kommer till skolan. Var i systemet har de glidit undan?

Magdalena Karlsson är undervisningsråd på enheten för anmälningsärenden på Skolinspektionen. Enligt henne utmärker sig inte Uppsala som sämre eller bättre än andra kommuner när det gäller att få barn att uppfylla skolplikten.
- Tyvärr är det inte ovanligt att skolpliktiga elever inte går i skolan, säger hon.
Skolinspektionen får dagligen frågor från skolor och föräldrar om elever som är frånvarande i långa perioder. Och anmälningarna till Skolinspektionens tillsyn angående barn som inte gått i skolan på länge, har ökat de senaste åren. Ofta börjar det med ströfrånvaro. Effektiva insatser är att reagera snabbt och ha kontakt med föräldrarna.

Det är förstås viktigt att skolan tar reda på de bakomliggande orsakerna för att kunna sätta in rätt åtgärder. Vid långvarigt skolk krävs flera insatser, till exempel telefonkontakt på morgnarna, elevvårdskonferenser, elevassistenter eller samarbete med socialtjänsten och psykiatrin. Enligt Skolinspektionen kan de mest komplicerade fall lösas när skola och socialtjänst gör gemensam sak.