Det var 1988 som Barnombudsmannen inrättades i Uppsala kommun, i form av den ideella föreningen Barnombudsmannen i Uppsala – ett år innan Barnkonventionen antogs i FN, och två år innan Sverige fick en nationell barnombudsman.
Efter ett par namnbyten fick det bli Barnombudet i Uppsala län, BOiU, 2017.
Barnombudet i Uppsala län är en ideell stödförening för barn och ungdomar, finansierad av Uppsala kommun och landstinget. Ingen myndighet alltså - fast en del tror det.
– Som till exempel när vi kontaktat en rektor per telefon och man nästan kan höra hur den personen fryser till is och sträcker på sig. Eller när föräldrar hör av sig med förväntningar på att vi kan ändra på beslut, säger Lisa Skiöld, verksamhetschef sedan sex år tillbaka.
Lisa Skiöld beskriver verksamheten från kontoret på Drottninggatan 8 som ett arbete med stor spännvidd och med en funktion av att vara "spindeln i nätet". En sambandscentral för barnrätt i Uppsala län, helt enkelt.
– Att inte vara en myndighet gör att vi kan röra oss fritt mellan olika nivåer. Från de på golvet till högsta politiker. Vi är ett lågt trappsteg för att över huvud taget våga vända sig till någon utomstående. Men vi är också ett högre trappsteg där vi kan hjälpa till att skriva överklagande till högsta förvaltningsdomstolen och skriva underlag i frågor som rör barn.
Ärenden som ofta återkommer är föräldrar som hör av sig om vårdnadstvister där våld finns med. Där anser Lisa Skiöld att det saknas verktyg i familjerätten att hjälpa dessa familjer. Hon vill därför se att länets kommuner inför en föräldrakoordinator. Det är en stödperson som är opartisk och ska se till barnets bästa och som arbetar för att hitta lösningar på konflikten. Med dennes hjälp minimeras föräldrarnas utrymme för bråk genom medling och stöd. Uppskattningsvis var tionde föräldrapar bråkar om barnen i domstol efter en separation och ett flertal av landets kommuner har infört föräldrakoordinater där domstolen samarbetar med socialtjänsten.
Barnombudet arbetar dock inte enbart med utsatta barns rätt utan med alla barns rätt.
– Vi vill visa på de goda exemplen. Samtidigt måste vi våga se det som finns kvar att göra, säger Lisa Skiöld och ger några exempel på de mest brännande problemen i vår tid:
Den psykiska ohälsan bland barn och unga ökar och många blir kränkta i skolan och i sociala medier. Segregeringen i skolan har ökat och en femtedel lever i dysfunktionella familjer.
Till det positiva hör att färre använder alkohol och tobak. Och jämfört med övriga städer är siffran lägre i Uppsala vad gäller barn och unga som lever i ekonomisk utsatthet.
Som en röd tråd i Barnombudets arbete gäller FN:s konvention om barnets rättigheter. Den innehåller 54 artiklar. Av dem slår 41 fast vilka rättigheter varje barn ska ha. Resten handlar om hur staterna ska arbeta med konventionen.
Fyra av artiklarna kallas huvudprinciper och ska ligga till grund för alla de andra artiklarna:
Artikel 2 om alla barns lika värde och rättigheter.
Artikel 3 om att barnets bästa ska sättas främst vid alla åtgärder som rör barn.
Artikel 6 om varje barns rätt till liv, överlevnad och utveckling.
Artikel 12 om barnets rätt att uttrycka och få gehör för sina åsikter.
I samma veva som Barnombudet drog igång sitt arbete hade viktiga saker för barns rätt genomförts
– Man hade börjat möta barnet på ett helt annat sätt i stället för att prata över huvudet. Förskolan hade utvecklats från barnpassning till pedagogisk verksamhet. Lite i taget har lagstiftningen kontinuerligt anpassats till barnkonventionen och 2020 inlemmas barnkonventionen i svensk lag.
På pappret har det hänt en hel del. Men verkligheten då? Vilka problem finns i dag? Lisa Skiöld pekar på att barns vardag förändrats radikalt och där kan lagstiftningen inte göra så mycket. Barns sömn, rörelse och sociala samvaro har försämrats i takt med den digitala utvecklingen.
Men i det lilla kan mycket hända. Varje höst får Uppsalas femteklassare besök av Barnombudet, som delar ut en barnrättskalender och håller en barnrättslektion. I höstas besöktes över 30 klasser. Eleverna får ge förslag på förbättringar på det som inte fungerar i deras vardag. Det kan vara allt från att fritidsklubben borde kosta mindre så alla har råd, till önskemål om fler övergångsställen. Förslagen skickas till politiker som kan göra något av förslagen. I bästa fall sker en konkret förändring. Bidragen leder också till att viktiga frågor i barns vardag uppmärsammas och hamnar på dagordningen.