John Nilsson står mitt i ett dårhus. Åtminstone är det så han upplever ungdomsmötet på Livets Ord i Uppsala. Ett hundratal ungdomar hoppar och studsar som galna.
– Jag minns den äckliga känslan än, säger han.
Han beskriver ungdomarnas reaktioner som ett slags äkta tillgjordhet, och jämför med en skådespelare som för att gestalta sin roll måste känna karaktärens känslor, inte bara spela dem.
– Ingen vågade stå still, än mindre säga att man inte kände något. Det hade varit som att i personalrummet på jobbet säga att man har nazistsympatier. Man skulle bli utfryst.
Året är 1986 och Livets Ords församling i Uppsala fyller tre år och rörelsen börjar väcka uppståndelse. Församlingen växer snabbt, men det gör kritiken också.
För 13-årige John Nilsson innebär året en vändpunkt. Han är kusin med Livets Ords grundare och förstepastor Ulf Ekmans barn, men får nu uppleva saker som gör att han kommer att gå ur församlingen.
Han beskriver hur han som nära släkting till Ulf Ekman särbehandlades positivt, och hur han ”hatade det”, och han beskriver den ”illfundiga manipulation” han i dag ser att han utsattes för. Ett konkret exempel är hur församlingen upprepar pastorns ord under gudstjänsterna.
– Det är som i Kina på 50-talet, och det sänker allas motstånd.
I dag har John Nilsson sin kristna tro i behåll, följer församlingen utveckling och vill med sin öppna kritik hjälpa människor som är på gränsen mellan Livets Ord och livet utanför.
– Jag vill inte krossa Livets Ord, som en pastor sa till mig en gång. Jag vill att de ska be om förlåtelse. Jag har haft samtal med hundratals människor som lämnat Livets Ord och som mått dåligt, säger han.
Systrarna Julia och Linda Andersson får ont i magen när de tänker på att gå till skolan. De vet vilka blickar och glåpord som väntar.
Det är slutet av åttiotalet och De Handikappades Riksförbund i Uppsala har gått ut och sagt att Livets Ord sprider ångest och oro bland handikappade. Att medlemmar ur församlingen säger att man blir handikappad för att man har syndat. Julia och Linda fattar ingenting. De är med i Livets Ord och har aldrig hört talas om något liknande. De tror inte alls att handikapp beror på synd. Men det är det ingen av klasskamraterna i Storvreta som köper.
– Det var ren mobbning när man kom till skolan. Det fanns en otrolig misstänksamhet riktad mot en för att man var med i Livets Ord. Och försökte man förklara att det som skrevs och sades på nyheterna inte stämde, så var det aldrig någon som trodde på en, säger Linda.
I dag har hon och Julia egna barn. De sitter i en villa strax utanför Uppsala tillsammans med andra kvinnliga Livets Ord-medlemmar. Det är dags för mammabön. Några gånger i månaden samlas ett gäng kvinnor från församlingen för att sjunga, be och fika tillsammans.
Alla som sitter här har någon gång upplevt misstänksamhet mot sig på grund av deras tillhörighet till Livets Ord.
Sara Omdal, vars hus de har samlats i, har själv varit en av skeptikerna.
– Jag kommer från Småland och när mina föräldrar flyttade hit för att gå med i Livets Ord hade jag bara bilden från media och tänkte vad är det här för galningar! Men sen fick jag ju se att den bilden inte alls stämde. Om något så vill ju Livets Ord hjälpa sjuka och handikappade, säger hon.
Bland annat genom bön. I dag ber Sara och resten av kvinnorna som samlats för en farmor som drabbats av kol och för en familj som flera gånger drabbats av missfall, men som nu försöker få barn igen.
– Vi tror på helande och ber för det, men det betyder inte alltid att det kan bli ett helande eller att sjukvården inte behövs och kan hjälpa dem som är sjuka, säger Sara.
Hon har själv räddats av vården. Endast 27 år gammal fick hon diagnosen bröstcancer men genomgick en lyckad operation.
– När jag fick beskedet att jag hade cancer kändes det helt fruktansvärt och jag storgrät. Men så påmindes jag om en mening i Bibeln: ”du ska inte frukta ett ont budskap”. Jag blev inte helad, men jag kände att Gud bar upp mig under en svår stund och jag fick ett enormt stöd från mina vänner i församlingen som gjorde att jag orkade med min vardag. Varför onda ting händer vet vi inte, världen är orättvis och vi är inte förskonade från allt. Men Gud är god, säger hon.
Det är inte lätt att umgås med folk som är övertygade om att jag är besatt av demoner”. När Julia Vagvölgyi efter flera år i Livets Ord lämnat församlingen skrev hon sin berättelse i Kyrkans tidning år 1989.
Ungefär samtidigt inleds den period av Livets Ords 30-åriga historia då de hörs och syns allra mest, när medierna inte missar ett tillfälle att rapportera om församlingen i Uppsala som driver ut andar genom kräkningar, helar sjuka, eller levererar slagord i abortfrågan som ”Gör inte mammas mage till Hitlers gasugn!”. Men det är också en tid när Livets Ord håller stormöten på Vaksala torg, går Jesusmarscher som samlar tusentals genom Uppsala, och låter schlagerstjärnan Carola knacka dörr för att välsigna Uppsalaborna.
I dag är Julia, som nu heter Isomettä i efternamn, diakon i Farsta församling. Efter åren i Livets Ord var hon personlighetsförändrad. Det var hennes mamma som såg det, men först förnekade hon det själv.
– Min mamma sa att det var som att trycka på en knapp på mig och så kom det ett färdigt svar.
Samtidigt mådde Julia Isomettä så psykiskt dåligt att hon ville ta livet av sig. Så dåligt hade hon aldrig mått tidigare. Men inför församlingen låtsades hon må bra.
– Allt var ju på topp för dem. Jag upplevde att det var mig det var fel på. Jag hade bett för vissa saker som var väldigt viktiga för mig, till exempel mitt öga som jag skelade med, utan att något hände. Jag hade också gett mer pengar än jag hade råd med. Men jag tordes inte berätta för någon.
Manipulation och tanke kontroll är ord Julia Isomettä använder i dag för att beskriva det hon upplevde. Som diakon har hon mött tidigare medlemmar som ännu mår psykiskt dåligt. Ett öppet och ärligt förlåt från Livets Ords ledning skulle kunna vara en väg till försoning. Men det krävs mer än bara ord.
– De måste vara beredda att ändra sig, och de måste inse vad de har gjort för fel. Jag tvivlar på att de gör det.
Simon Hörnqvists tid som tonåring var långt i från det liv kyrkan predikar om. Han växte förvisso upp i ett kristet hem övertygad om Guds existens. Men när tonåren kom, följde tvivel.
– Jag hamnade i ett vägskäl där kyrkan inte kändes lika stark. Jag började umgås i fel kretsar vilket ledde till småkriminalitet. Livet blev väldigt destruktivt, säger han.
Vändningen kom när Simon och hans familj som bodde i Umeå, hörde en av Livets Ords pastorer predika. Bibelns ord som nyss känts så sömniga fick plötsligt en mening på ett sätt han aldrig tidigare upplevt. Simon fick ett uppvaknande.
Han flyttade från föräldrarna till Uppsala och började på Livets Ords kristna gymnasium. En skola som knappt hunnit etablera sig men som redan kritiserades för att vara allt för auktoritär.
– Det var strängt och jag kan förstå om vissa upplevde det som jobbigt. Men för mig var den strukturen jättebra för det var precis vad jag behövde för att klara av studierna – ordning och reda.
En av skolans regler och kanske den som uppmärksammades mest var att eleverna förbjöds att ha sex eller bli tillsammans.
– Jag tycker att det var bra därför att det hjälpte mig att hålla fokus på skolan. Och det var ju inte så att vi inte fick umgås, tvärtom hängde tjejer och killar på ett sätt som jag inte tror var lika vanligt på andra skolor.
Elisabeth Hörnqvist som också har gått Livets Ords gymnasium håller med.
Hon är tre år yngre än Simon och började umgås med honom när hon gick i tredje ring. De blev snart ett par.
– Man fick bli tillsammans när man fyllt 18 år och jag fyllde år i januari i trean. Det märktes direkt att man tappade fokus, mina betyg blev sämre efter det, säger hon och skrattar.
I dag har paret varit gifta i 15 år och har fyra barn tillsammans. De tre äldsta går i församlingens skolor.
För Simon och Elisabeth har Livets Ord aldrig handlat om förbud.
– Jag är så trött på att det alltid bara pratas om vad Livets Ord och kyrkan är emot. Det finns så otroligt mycket kärlek inom församlingen. Vi hjälper hemlösa, nyanlända svenskar, har barnhem och avlastningsfamiljer. Kanske är det vi som är dåliga på att berätta om oss själva, men det finns så mycket gott som jag önskar att fler visste om, säger Elisabeth.
2007 skriver Ulf Ekman i den egna tidningen Missionsmagasinet att Livets Ord har mognat och ändrat sig. Exakt vad som är annorlunda framgår inte, i stället skriver Ulf Ekman: ”Det kan gälla överdriven demonologi. Det kan gälla ensidighet i bön. Det kan gälla en överdrivet negativ syn på en del andra kristna sammanhang.” Inte med ett ord nämns de som upplever att de mått dåligt.
”Erika” lämnade församlingen för något år sedan och har gått i terapi för att bearbeta sin uppväxt i Livets Ord.
– Jag har mått så dåligt, och jag har försökt att begå självmord. Ifrågasätter man något, exempelvis församlingens kvinnosyn, så vänds det mot dig.
Han beskriver hur tyngdpunkten i läran ligger på individen, att tänka rätt och att tro tillräckligt starkt. Då kan man få uppleva mirakel.
– Mår man dåligt beror det alltså på att man tänkt fel eller trott för lite. Det blir slutsatsen.
Ett förlåt skulle kunna betyda mycket för många, tror han. Om det genomförs ”ordentligt”.
– Men jag tror aldrig att de kommer att göra det. Om man inte ändrat sig på 30 år, varför skulle man plötsligt göra det nu?
Förlåt oss våra skulder, såsom vi förlåta dem oss skyldiga äro.
Mammorna i bönegruppen hemma hos Sara Omdal öppnar sina ögon. De har bett färdigt och nu väntar fika.
Innan vi lämnar dem pratar vi om församlingens framtid. Alla ser framemot den nye förstepastorn Joakim Lundqvist som de beskriver som full med energi. Och alla ser sig själva bli kvar i församlingen.
– För mig har Livets Ord varit jättebetydelsefullt. Det är som en familj, säger Sara Omdal.
Fotnot: ”Erika” heter egentligen något annat.