Med trumpeter, horn, trombon och tuba klämmer vi oss in i den lilla hissen som tar oss upp till åttonde våningen där ett mindre kaos av stegar, hinkar och annat byggmaterial väntar. Just nu installeras ett nytt brandskydd i Domkyrkans torn i de utrymmen som Linnékvintetten vanligtvis brukar värma upp i, innan de ger sig ut på balkongen.
– Det som känns mindre bra är väl byggdammet, det torkar ut läpparna fort, säger Paul Hägglöf på trumpet.
I två veckor spelar Linnékvintetten klockan tolv i samband med klockringningen uppifrån tornet. Därefter bjuder de på en konsert inne i kyrkan. 1986 spelade de tornmusik för första gången, en medeltida tradition som på senare tid har blivit en stor succé i Uppsala igen. Efter 25 år tycker de fortfarande att varje gång är lika rolig.
– För oss känns det som en fin avslutning varje gång eftersom det oftast infaller precis innan semestern börjar. Men jag tror att traditioner blir allt viktigare för människor. Uppsalaborna och turisterna verkar i alla fall gilla det, säger Lennart Stevensson på horn.
– Samma personer återkommer flera år i rad också. Fram till för några år sedan var det en äldre man som kom varje år och lyssnade även inne i kyrkan. Varje gång såg han lika entusiastisk och salig ut, så han var nog vårt största fan, säger Paul Hägglöf.
Bengt Fagerström har varit med längst och minns ett år när de spelade katalanska visor. Av en händelse råkade det finnas en grupp spanska turister som stod nere och lyssnade.
– När de hörde oss spela började de dansa runt i ring och efteråt applåderade de högt och såg väldigt glada ut. De fick nog ett fint minne av Uppsala, säger han.
Ute på Domkyrkoplan har det börjat strömma till folk. En del sitter kvar på kaféet, andra sätter sig tålmodigt och väntar vid trappan framför Gustavianum med blicken vänd mot Domkyrkans balkong där musikerna skymtar. Prick klockan tolv börjar de spela. I den stekheta solen är det näst intill en andäktig tystnad när ett 80-tal åhörare lyssnar stilla på tonerna som fyller hela tomrummet mellan stadens traditionsbärande monument.
Alice Widén har hittat en skuggig plats under en rosbuske. Hon har kommit och lyssnat på tornmusiken sedan 80-talet.
– Vanligtvis brukar det vara mer folk men ser man att det är sådan här värme så kan man vänta till någon av de andra dagarna. Det är en fin tradition att komma och njuta av när skolorna har slutat.