Ceremonin, som anordnades av Riksorganisationen GAPF (Glöm Aldrig Pela och Fadime), inkluderade en kransnedläggning och tal från flera personer inom kampen mot hedersrelaterat våld.
En av talarna var advokaten Leif Ericksson, som representerade Fadime och gav henne juridiskt stöd när hon stod inför hot och våld från sin familj:
– Vi ska inte glömma bort att när Fadime berättade om sina upplevelser, blev hon och de som stöttade henne av majoriteten av etablissemanget utpekade som rasistiska eller islamofobiska. Den här debatten hon satte i gång tystades väldigt mycket, sade han och fortsatte:
– Det motståndet finns kvar än idag. Jag kan inte heller se att hedersbrotten minskar, snarare tvärtom. I skrämmande regelbundenhet kommer det uppgifter om hedersmord. Varje sommar försvinner flickor som blir bortgifta. Alltför många förs bort och könsstympas.
Den 21 januari 2002 blev Fadime Şahindal, en 26-årig kurdisk-svensk människorättsaktivist, skjuten till döds av sin far i Uppsala. Hennes död har blivit en symbol för kampen mot hedersvåld i Sverige.
Fadime föddes i Turkiet, flyttade till Sverige som barn och växte upp i Uppsala. När hon vägrade att gifta sig med en kusin i Turkiet, som hennes familj hade valt ut, började hon uppleva hot och våld från sin familj.
Trots hoten fortsatte Fadime att tala offentligt om hederskultur och våld. Hon blev en känd samhällsdebattör och människorättsaktivist. Den 21 januari 2002, under ett besök hos sin familj, mördades hon av sin far, som senare dömdes till livstids fängelse.
Fadime Şahindals död har inspirerat till fortsatt arbete mot hedersrelaterat våld och har lämnat ett djupt avtryck i det svenska samhället.
Leif Ericksson avslutade sitt tal med att trycka på att det har hänt mycket sedan mordet på Fadime, men att Sverige har mycket jobb kvar med hedersvåldet:
– Fortfarande debatteras det om flickor och pojkar ska få bada tillsammans, få ha gymnastik tillsammans. Vi har familjer, områden och till och med friskolor som upprätthåller och lär ut de här värderingarna.
– Så om Fadime skulle bli glad till dels, skulle hon också bli besviken. Med all den kunskap vi fått, ser verkligheten ändå precis likadan ut. Vi ser problemet, men vi har svårt att göra något åt det. Det hoppet jag har, det är just alla som arbetar så mycket i offrens namn.