På den amerikanska högerkanten hörs två motstridiga budskap – antingen säger man att George W Bush hade rätt som ville demokratisera Mellanöstern, eller också hävdar man uppbragt att Obama just ”förlorat” samma område när demokratin får en chans.
Andra amerikanska kommentatorer beskriver i stället hur Vita huset, trots påtryckningar i motsatt riktning, steg för steg pressade Mubarak till nya eftergifter och samtidigt pressade armén till att respektera legitimiteten i demonstranternas krav. Nyckeln till detta agerande skulle då stå att finna i Obamas stora tal i Kairo 2009.
Visst är det sant att USA har samarbetat intimt med de auktoritära regimerna i arabvärlden – men det är inte samma sak som att man också sett dessa regimer som de enda långsiktigt möjliga eller önskvärda. Det kommer alltid att finnas amerikanska politiker som enbart ser till omedelbara maktpolitiska intressen – men det kommer också alltid att finnas de som ser släktskapet mellan den amerikanska revolutionen och dess motsvarigheter i vår tid, i olika delar av världen.
Slagorden i revolterna har handlat om yttrandefrihet och fria val. De som gått i spetsen har varit unga människor med utbildning och ansvarskänsla som vill att deras länder ska öppna sig mot omvärlden. Revolutioner kan stjälas – som i Iran 1979 – men om den anda som rått de senaste veckorna består så har demokratins sak internationellt stärkts kraftigt. Författaren Ahmed Rashid har också påpekat att detta kraftigt skulle minska al-Qaidas dragningskraft i denna del av världen. USA har nu lovat ekonomiskt bistånd till Egyptens demokratisering, men EU:s roll kan just nu vara ännu viktigare.
Israel har sedan länge haft fred med Egypten. Inget tyder just nu på att nya egyptiska ledare skulle planera att riva upp detta. Fred ligger också i Egyptens nationella intresse. Men Israels trygghet förutsätter till sist också att man når en sorts fred med de arabiska folken. Det borde stärka argumenten ytterligare för att ge upp ockupationspolitiken och söka efter en varaktig samexistens med palestinierna – precis som insiktsfulla israeliska bedömare och politiker länge hävdat. Om regeringen Netanyahu är kapabel till ett sådant omtänkande är dock en helt annan fråga.
Men också Iran hör till Mellanöstern. Regimen har officiellt välkomnat den egyptiska revolutionen som en seger för dess egen teokratiska samhällsmodell, men är uppenbarligen livrädd för att exemplet ska sprida sig. Demonstrationer som på ytan varit solidaritetsmarkeringar med det egyptiska folket, men i verkligheten riktats mot de egna härskarna, har slagits ned med yttersta brutalitet. Sprids det egyptiska exemplet vidare i regionen så lär inte heller Irans härskare kunna känna sig säkra.
Och längre bort ligger andra diktaturer. Kinas officiella uttalanden om Egypten är avslöjande. Man manade till stabilitet – medan Mubarak satt kvar. Och stabilitet betyder som alltid i dessa sammanhang att ingenting får förändras. Men allt fler kineser vet vad som hänt.
Från Ryssland har inte mycket sagts. Men många menar i dag att utbredningen av internet, Facebook och Twitter också där börjar bli ett bekymmer för regimen. Får vi se verkliga demokratiska framsteg i Egypten och andra arabländer så påverkas förr eller senare också resten av världen till det bättre.