– Det bästa för oss skulle såklart vara att absolut ingen skulle bli fotad. Det är inget system för att få fast så många som möjligt, vi vill få fram hastighetsmedvetandet – och rädda liv, säger Eva Lundberg till UNT.
Tre gånger per dag skickar det automatiserade ATK-systemet ut signaler till mätsystemen i trafiksäkerhetskamerorna om kameran ska vara aktiverad eller inte – meningen är att ingen ska veta det i förväg. Om den ska vara aktiverad, bidrar den till de 260 000 fortkörningar som registreras och skickas till polisens ATK-enhet i Kiruna. Där sitter en grupp utredare och dekrypterar den information som skickas från kameran, och försöker identifiera föraren genom att jämföra pass och körkort med fotografiet taget på vägen.
– Vi har kommit överens med polisen om hur många de ska utreda för fortkörning varje år, det handlar ju också om deras kapacitet att analysera informationen från kamerorna. Och den gränsen har visat sig vara tillräcklig för att trafikanter ska sänka hastigheten generellt, berättar Eva Lundberg.
Kameran kan fotografera hastigheter ända upp till 280 kilometer i timmen, och i dag finns ungefär 1300 kameror uppsatta på landsvägar runt om i landet. Men Eva Lundberg menar att det är svårt att veta en exakt siffra.
– Vi placerar ju nya och plockar ner gamla och skadade hela tiden, så det är svårt veta exakt. Men jag brukar säga att det finns ungefär mellan 1 300–1 500 trafiksäkerhetskameror uppsatta just nu.
De senaste åren har det gjorts stora satsningar på att sätta upp fler kameror, vilket har varit kostsamt – att bygga plats åt, dra el till och sätta upp en enda kamera kostar en halv miljon kronor. Men Trafikverket menar att kostnaden är motiverad, då statistiken har visat att kamerorna räddar liv: ungefär 20 liv, varje år. 70 personer till slipper skadas till följd av en bilolycka tack vare kamerorna.
Och Eva Lundberg menar att den allmänna opinionen gentemot landsvägarnas paparazzipoliser är imponerande bra jämfört med andra länder.
– Varje år mäter vi om människor tycker att detta är ett bra sätt att övervaka hastighetshållningen på, vilket har visat att dryga 70 % svarar ja på den frågan. Det är en hög acceptans som vi är väldigt stolta över, den är inte alls lika hög i vissa andra länder.
Hur kan det komma sig?
– Det finns många olika variationer av systemet, vilket spelar in. Vissa länder ser det som intäkter och siktar då på att ta alla som kör för fort, och i vissa länder fungerar ansvaret på samma sätt som vid biltullar. Det påverkar vad folk tycker om kamerorna.
I dag kan motorcyklister på grund av hjälmen och avsaknaden av registreringsplåt där fram inte identifieras på foton från fartkamerorna och få fortkörningsböter hemskickade. Men Eva Lundberg menar att man trots detta kan kontrollera deras körning.
– När kameran är aktiv fotar den alla fortkörningar som kör 6 km/h eller mer över hastighetsbegränsningarna, oavsett fordon. När informationen kommit upp till polisens ATK-sektion i Kiruna läggs då dessa i en särskild låda, så man kan kontrollera hur motorcyklister som ett kollektiv sköter sig på vägarna, och Trafikverket har en ständig dialog med föreningen Svenska Motorcyklister om läget.
Om det automatiserade systemet skulle meddela mätsystemet på vägen att kameran inte ska vara aktiverad, registreras ändå hastigheten på alla förbipasserande fordon med hjälp av en radar för att föra statistik över hur många sammantaget som kör för fort.