Människor som lever utanför det svenska systemet kan jobba i mycket farliga arbetsmiljöer, ha dåliga arbetsvillkor och ytterst låga löner. Flest utsatta finns inom bygg, restaurang, skönhet och bilvård.
Skuggsamhället
– Jag är jätterädd att inte få ett annat jobb så jag vågar inte tjafsa.
Amir låter uppgiven när vi hörs på telefon under en av hans korta raster.
Amir, som egentligen heter något annat, kom till Sverige från Afghanistan i september 2015 och bor i dag i en ort utanför Uppsala. Han fick först avslag på sin asylansökan, men har nu fått en ny chans att stanna genom den så kallade gymnasielagen. När Amir är klar med sina gymnasiestudier i juni har han, enligt lagen, sex månader på sig att hitta ett fast jobb. Annars utvisas han.
Sedan i höstas har Amir ett jobb på en restaurang och tjänar på papperet 24 000 kronor efter skatt. Men av dessa får han bara behålla 4 000 kronor. 20 000 måste han nämligen direkt betala tillbaka till arbetsgivaren.
– Min chef har sagt att om jag inte betalar får jag inte behålla jobbet. Det känns inte rätt, men vad ska jag göra? Jag måste ha ett fast jobb för att få uppehållstillstånd och hur ska jag kunna få ett annat jobb nu i och med corona? Det är omöjligt, säger han.
Amir är långtifrån ensam om att befinna sig i en utsatt position som giriga arbetsgivare skor sig på.
På en del av Uppsalas byggen, restauranger och bilverkstäder – för att nämna några typer av arbetsplatser – finns med största sannolikhet ett antal människor som arbetar för ytterst låga löner, har mycket långa arbetsdagar och ibland en farlig arbetsmiljö. En del har i sitt hemland betalat en stor summa för att få en anställning i Sverige och är sedan fast i en skuld hos arbetsgivaren. Vissa bor på arbetsplatsen, ibland under usla förhållanden.
– Ja, så här ser det dessvärre ut. Problemet är allvarligt och växande.
Det konstaterar Yvonne Thorsén på Riksrevisionen, som granskat vad staten gör mot så kallad arbetskraftsexploatering – eller modernt slaveri, som det också kallats.
– I sina värsta former kan man absolut kalla det för ett slags slaveri. Men många svenskar ser nog inte det som sker runtomkring oss. Och vi har vant oss vid att saker är billiga; att man kan byta däck för 250 spänn eller att en falafel på vissa ställen kostar 30 kronor, säger Yvonne Thorsén som varit projektledare för granskningen.
Hur utbrett arbetsexploatering är vet ingen eftersom de drabbade till stor del lever utanför systemet. Men klart är att problemet har vuxit de senaste tio åren, enligt Yvonne Thorsén. Den ökande globaliseringen med stor invandring samt EU:s utvidgning, som öppnat gränserna till fattigare länder i östra Europa, är några orsaker bakom ökningen. De som utnyttjas är både människor som kommit till Sverige illegalt och människor som likt Amir har, eller har haft, papper och rätt att arbeta här.
Riksrevisionen skriver att det kan handla om tiotusentals människor. Flest utsatta finns inom bygg, restaurang, skönhet och bilvård.
Och mycket av det som dessa människor utsätts för är inte olagligt. Det är inte förbjudet att ta betalt för en anställning, att ge väldigt låg lön, kräva tillbaka lön eller inkvartera anställda i usla boenden.
Hur är det möjligt?
– Det finns avtal och regler, men för att skyddas av dessa krävs att man är med i facket eller att arbetsgivaren är ansluten till ett kollektivavtal. I andra länder är det myndigheter som kontrollerar exempelvis lönevillkor. Den svenska modellen bygger på att de flesta är fackligt anslutna, säger Yvonne Thorsén.
Så vad gör staten åt detta växande problem? Nästan ingenting. Enligt Riksrevisionens mycket kritiska rapport, som kom i december 2020, brister arbetet i alla delar: i regelverk, i kontroller, i information och i stöd till brottsoffer.
– Vår slutsats är att Sverige saknar ett system för att hantera frågan. Det finns ingen myndighet som har ansvar för att kontrollera vad individen utsätts för. Detta trots att Sverige fått kritik från Europarådet både 2014 och 2018 för att man inte gör något.
Nästan alla andra länder gör mer mot arbetskraftsexploatering än Sverige, konstaterar Riksrevisionen i en mycket kritisk rapport. I Sverige saknas bland annat regler, kontroller och stöd till brottsoffer.
Hur har det kunnat bli så här?
– Man har nog tänkt att de här människorna ska hittas i kontroller där man letar skattefusk och farlig arbetsmiljö. Men det gör man i regel inte eftersom ingen aktör har ansvar för att se brottsoffren. Och i princip ingen döms för att utnyttja människor genom tvångsarbete. Vi har jämfört med Belgien som har ungefär lika många invånare som Sverige: Där har man 50 sådana domar per år, medan Sverige har totalt tre domar sedan 2004, säger Yvonne Thorsén.
Vad behöver göras?
– Regeringen måste slå fast en handlingsplan och bestämma vilka myndigheter som ska göra vad. Arbetsmiljöverket bör vara ansvarigt för att hålla ihop arbetet. Det behövs också regler, bland annat för hur den här gruppen kan utkräva sin lön.
Går det att skaffa sig koll?
– Det tror jag. Vi behöver titta oss runtomkring i Europa hur man jobbar med de här frågorna, för de allra flesta länder gör betydligt mer än Sverige. I till exempel Finland finns särskilda utlänningsinspektörer som inspekterar arbetsplatser med utländska arbetare.
Hur illa är det jämfört med vad du trodde innan granskningen?
– Det var ännu värre än jag befarade. Inte minst att informationen till utsatta är så dålig. Det finns ingen hjälplinje dit utsatta kan ringa och få hjälp på sitt eget språk, som det finns i de flesta andra länder.
Kan kommuner göra något nu direkt utan att vänta på direktiv från staten?
– Absolut, skyddet för brottsoffer ligger på kommunerna. En väg kan vara ett utökat samarbete med civilsamhället eftersom många av de utsatta inte vågar vända sig till myndigheter.
"Många svenskar ser nog inte vad som sker runtomkring oss", säger Yvonne Thorsén på Riksrevisionen.
Riksrevisionen har enbart granskat utnyttjandet av människor som billig arbetskraft, inte inom den likaledes växande sexhandeln. Till stora delar ser dock problemen liknande ut, och går inte sällan i varandra.
– Det handlar om att tjäna pengar på utsatta människor på ett mycket hänsynslöst sätt, konstaterar Yvonne Thorsén.
Amir har inte vågat berätta för nästan någon om sin situation. Han är rädd för att arbetsgivaren på något sätt ska få kännedom om att han berättat, och då ge honom sparken.
Samtidigt som Amir jobbar långa dagar måste han också se till att klara gymnasiestudierna.
– Jag har inte tid att göra något annat än att jobba och studera. Det är inte bara jobbigt, det är ett väldigt tråkigt liv också.