Och det är klart, 1978 var kanske inte så tokigt här hemma. Vietnamkriget var slut, barnen hade börjat på dagis och kvinnorna börjat jobba. Nästan ingen saknade en inkomst som räckte till det nödvändigaste, jobb eller ej. Tjugoåringen fick av Uppsalahem kontrakt på en trevlig enrummare med billig hyra. Och vem saknade datorstress när vi kunde samlas framför Ingemar Stenmark eller Familjen Macahan, umgås och äta ostfondue?
Men nostalgikern glömmer lätt att miljömedvetenhet då närmast var ett okänt begrepp, liksom pappaledighet. Och att vår bidragsekonomi var ett luftslott på väg att falla samman, som hållits under armarna av en rad devalveringar men som ledde till 14 procents inflation (1979), minskad köpkraft och en stigande arbetslöshet. Och vad tjugoåringen beträffar, om Televerket behagade installera en telefon kostade det mer än månadshyran. Dessutom betraktades homosexualitet vid den här tiden som en mental rubbning.
BNP säger inte hela sanningen, i detta har kritikerna rätt. Men man har ännu inte kommit upp med ett mått som fullt ut kvalificerat sig för att ersätta bruttonationalprodukten. Framför allt stöter man på problem när man ska definiera ”lycka”. Lycka är välstånd och att kunna påverka sitt eget liv, men också att leva långsiktigt hållbart och att känna tillhörighet. Människan är aldrig riktigt nöjd – det enda riktigt pålitliga sättet att framkalla lycka är att tänka tillbaka på hur det var förr.