1968 var fröet till motreaktionen
Men 1968 och åren som följde betydde mer. Under den här tiden pågick ett antal processer som inte lika lätt låter sig fästas på bild. De politiska beslut som fattades kring slutet av sextiotalet och några år in på sjuttiotalet var inte lika bildmässiga, men har ändå, eller kanske just därför, fått mycket större och beständigare effekter.
Den vänstervind som blåste genom landet var motorn bakom studentrörelsens revolutionsromantik, men även politiska partier, fackförbund och andra institutioner lät sig svepas med av vänstervurmen.
Det var inte första gången en kraftig vänstervåg skakade landet: synen på äganderätt och arvslagstiftning ledde till det så kallade kosackvalet 1928 med skarp ideologisk laddning. Och när socialdemokraterna efter andra världskriget lade fram omfattande socialiseringsplaner protesterade folkpartiet och näringslivet högljutt. Socialdemokraterna behöll regeringsmakten, men tvingades skrinlägga sina mest radikala planer.
I slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet fanns inte samma borgerliga vilja eller övertygelse att protestera mot de vänsterradikala förslagen, varför den politiska kursen snabbt kunde läggas om.
I sin bok De svarta åren - minnen från andra sidan beskriver Mats Johansson hur förändringen kunde ske så snabbt: "För att socialdemokraterna skulle kunna fånga vänstervinden i de egna fanorna måste nedmonteringen av det borgerliga samhällets institutioner och värderingar påskyndas. Höga skatter och enhetlig statscentralism blev medlen." Och det var en förändring som möjliggjordes därför att den borgerliga kritiken tystnade.
Svante Nycander uttrycker i Makten över arbetsmarknaden något liknande. Han förklarar förloppet med att "Någon stark motvikt i den borgerliga delen av opinionen fanns inte, efter pensionsstriden hade oppositionen gradvis anpassat sig till den socialdemokratiska politiken".
Följden blev högre och mer progressiva skatter, en ständigt växande offentlig sektor och en lång rad regleringar av arbetsmarknaden. Bland dessa märks ökad uppsägningstid, lag om skyddsombud, begränsade visstidsanställningar, lag om att anmäla ledig plats till arbetsförmedlingen och lag om medbestämmande i arbetslivet. 1970 var arbetsgivaravgifternas storlek 12,5 procent, 1979 36,7 procent. Det var förändringar som förändrade balansen på arbetsmarknaden i facklig förmån och som gjorde ekonomin stelare och sämre fungerande.
Och den borgerliga regering som tillträdde 1976 gjorde heller ingenting för att ändra riktning: vänstervinden hade sedan länge blåst omkull de tre partiernas politiska elit, om än tillfälligt.
Det var alltså inte så, vilket nationalekonomen Andreas Bergh skriver i Den kapitalistiska välfärdsstaten, "att socialistiska regeringar höjde progressiviteten i beskattningen, medan borgerliga regeringar sänkte den. I praktiken rådde blocköverskridande samförstånd, på 70-talet om att göra skatterna mer progressiva ..."
Det här var förändringar som aldrig fastnade på foton osande av radikalism och ungdomligt uppror. Men långt efter att studentrevolten var över fortsatta de att påverka Sverige. Det tog över tjugo år och en av de värsta ekonomiska kriser landet upplevt för att slutgiltigt skaka av sig arvet av de här årens ekonomiska politik.
Men allt var inte nattsvart. Sverige ändrade till slut kurs. Och hur paradoxalt det än må verka var det kanske just där, när det var som mörkast, som fröet till förändring såddes. När galenskaperna var som störst föddes motreaktionen. 1968 var inte bara starten, det var också vändpunkten, även om förändringen lät vänta på sig.
Så jobbar vi med nyheter