Första gången Zia Fayzi hade en dejt med sin flickvän träffades de i Stadsträdgården där de solade och myste. Det var fyra år sedan. Nu kommer han raskt gående längs Flusterpromenaden och gör viftande armrörelser i farten. Minst tre gånger i veckan promenerar han här.
– Stadsträdgården är mitt favoritställe. Den är en grön djungel mitt i stan och det doftar underbart nu, säger han glatt.
Ibland cyklar han tandemcykel här med en kille med autism som han är ledsagare åt.
– Jag märker att han också njuter av parken och naturen.
Zia Fayzi är övertygad om att parken har stor betydelse för människors psykiska och fysiska hälsa. Dessutom är den en billig aktivitet.
– Den känner inga klasskillnader, säger han.
Nu fyller Stadsträdgården 150 år. När parken var ung var den ett finrum där man promenerade på gångarna under skötsamma och nyktra former. Ve den som beträdde gräset. Eller ännu värre, sparkade boll i parken. Det fanns parkvakter som såg till att ungarna inte spelade fotboll. Det sägs att vakterna på 1940-talet tog bollen från barnen som fick kvittera ut den hos stadsträdgårdsmästare Pehr Boierth. Stadsträdgårdsmästaren var mer synlig förr och bodde i parken.
– Boierth gick runt och pratade med parkbesökarna, viftade med sin käpp och sa till tanter som rastade sina hundar att hålla sig borta från rabatterna, säger landskapsarkitekt Roger Elg på SLU. Han skriver på en avhandling om Uppsalas parkhistoria.
Målande berättar han hur folk gick fram och tillbaka på Flusterpromenaden. Borta vid Kap fick de vända, för där stod en lönn planterad mitt i gången. Man betraktade varandras finkläder och skröt om vad man hade gjort.
– Stadsträdgården var en arena och dåtidens facebook, säger Roger Elg.
Annat är det nu för tiden. Så fort solen tittar fram fylls parken av folk som solar, leker, lyssnar på musik, dansar, har picknick, grillar, festar, hånglar, motionerar, pluggar, fiskar och kastar frisbee. Finkläderna har bytts ut mot shorts och bikini. Stadsträdgården kallas ibland för Uppsalabornas vardagsrum. Det är verkligen en ”folkets park” som nu fyller 150 år.
Det är en solig vardag och längs bryggan kommer en kvinna i knallrosa träningslinne gående. Hon har långa blonda flätor och spänstiga steg. Det är Anna-Carin Bring. Hon gillar att parken är så tillåtande, att man får gå på gräset och spela fotboll. Hennes bästa minne från Stadsträdgården är en av alla cykelturer hon gjort här med barnen. Det var en sådan där tur utan brådska när man kan ta in allt som händer på vägen.
– Det var reggaebar, vi pratade med en båtägare och fick gå ombord på båten, på dansbanan var det tango och en bit bort uteträning. Vi brukar gå hit utan mål. Det händer alltid saker, säger Anna-Carin Bring.
Stadsträdgården har de flesta karaktärer som gör parker attraktiva, det vet den två meter långa ynglingen med lockigt hår som går från träd till träd med ett måttband och en stor karta i famnen. Han heter Hannes Erixon och gör sin andra dag på jobbet. Han är nyutexaminerad landskapsarkitekt och inventerar alla träden i parken för att förbereda en trädvårdsplan.
– Jag mäter midjemåttet på vartenda träd och skriver upp vad det är för art, säger han.
Hannes Erixons kandidatuppsats handlade om Stadsträdgårdens kvaliteter. Han kom fram till att det finns mycket av mycket här.
– Det är parkernas park i Uppsala, säger han.
Den är artrik, rofylld och har rymd och vidd. Den har kultur, är lekvänlig och fungerar som en mötesplats. Det enda som saknas är en vildvuxen del, konstaterar Hannes Erixon. Ibland är han här med ”Pannkakskyrkan”, en organisation med ungdomar från olika kristna kyrkor som startade här i Stadsträdgården för sju år sedan.
– Vi delar ut pannkakor till ungdomar som egentligen är för unga för att driva runt på stan sent på helgerna. De blir glada. Vi är som kompisar på stan, säger han.
När industrisamhället växte fram på 1800-talet och inflyttningen till staden ökade uppstod behovet av offentliga parker. Uppsala Trädgårdssällskap anlade Stadsträdgården 1864 med odlingar av nyttoväxter insprängda mellan prydnadsplanteringarna för att väcka allmänhetens intresse för trädgårdsodling. Det skiljde denna park från andra stadsparker från 1850–70-talet och är en förklaring till namnet Stadsträdgården.
Kring förra sekelskiftet utökades odlingarna och blev en handelsträdgård som sålde grönsaker, frukt och bär till stadens invånare. Den fanns kvar till 1922. Därefter odlades blommor, buskar och träd för kommunens egna planteringar ända fram till 1971.
Men trädgårdshistorien är längre än så. Till exempel odlades humle till den kungliga ölbryggningen i norra delen av nuvarande Stadsträdgården, som ingick i Vasarnas stora kungsträdgårdskomplex.
För 95 år sedan föddes Ingrid Lundin på Bäverns gränd, bara några stenkast från parken. Hon minns inte växthusen och odlingarna, men däremot Pehr Boierth som var stadsträdgårdsmästare i 35 år. Han var god vän med hennes faster och farbror och hade en dotter i hennes ålder som hon lekte med. Nu går Ingrid Lundin en runda genom parken varenda morgon med sin rollator.
– Det är så roligt att gå vägen förbi där barnen leker och se dem ha så bråttom och springa omkring, säger hon och skrattar.
Hon brukar sitta på en bänk och titta på blommorna.
– En gång satt det en dam mittemot mig. Då gick jag dit och sa: Vi behöver inte sitta på varsin bänk utan kan väl prata lite. Hon följde med mig hem och drack kaffe. Det var roligt, jag har varit ensam i många år, berättar hon.
Parkens mest romantiska och påkostade del är Lycksalighetens ö, även kallad Kärleksön. Nu renoveras den och görs mer tillgänglig inför det stora 150-årsjubileet den 23 augusti. Det sägs att vitpilen härstammar från 1890 när blivande stadsträdgårdsmästare Carl Martin Kjellström stack ner sin vandringskäpp i jorden och den slog rot.
– Det kan mycket väl vara sant, pil slår lätt rot och vandringskäppen var enligt sägnen färsk, säger landskapsarkitekt Roger Elg.
Dagens pil är dock en stickling från det ursprungliga trädet.
Lekplatsen i Stadsträdgården är stadens mest välbesökta. Gungorna är i rörelse så många timmar om dagen att gungfästena av metall måste bytas varje år. En gul snurra ser ut som en skål på en pinne. Där sitter tioåriga Elsa Garp-Liljefors djupt nedsjunken med rumpan och får upp en sådan fart att det rödblonda långa håret står rakt ut runt huvudet. Att få fart är lätt, att stanna är svårare.
– Det är en bra lekpark. Jag är här titt som tätt, säger hon.
Snurran är hennes favorit. Fyraåriga Ester Söderkvist gillar gungorna som det ofta är kö till, men nu hjular hon på gräset och hoppar på stenbumlingarna som står uppställda mellan lekparken och duscharna. Hon har en svart klänning med prästkragar, är blyg och inte så talför, men nickar till svar att hon tycker om att vara här och att hon är i parken ofta.
– Jag brukar äta jordgubbar, säger hon.
Den här dagen är hon här med sin moster Ellinor Caceres-Larsson, hennes man Sammy Mesgina och deras ettåring Nelson Mesgina. Sammy berättar att han har växt upp med Stadsträdgården. Genom hela livet har han gjort samma saker här: grillat, spelat fotboll, fikat och promenerat.
– Det är en samlingspunkt, man träffar många olika människor här och nu träffar vi andra barnföräldrar. Det är alltid folk här, säger han.
På grusgången längs ån passerar en strid ström av cyklister och fotgängare. Nio barnvagnar plöjer fram, skjutna av hurtigt snabbgående mammor som pratar intensivt med varandra. Två gråklädda nunnor med svarta dok viker in i parken. De samtalar och promenerar i sakta mak, den ena med händerna vilande bakom ryggen.
I en stor lind sitter en ringduva och kuttrar mjukt. Fågelljudet blandas med bruset från Islandsfallet, maskinljud från parkarbetare och dunsar från pålningen vid ett bygge i närheten. Två änder simmar förbi på åvattnet som glittrar i solen.
På bryggan har en man med långt svart skägg tagit plats. Trots värmen har han Helly Hansentröja till shortsen. Namnet är Erik Hillebrand. Fiskedraget han kastar med är ett jerkbait, en liten Buster V. Draget liksom svävar i vattnet och när han rycker i linan rör det sig som en levande liten fisk.
– Jag tänkte testa det i dag. Det brukar stå gäddor här, säger han.
Han gör mer allmännyttiga saker också, av kärlek till Fyrisån.
– Jag brukar städa här på ån med Fyrisåns vänner, säger han och beklagar att folk slänger så mycket skräp.
Han kallar Stadsträdgården sitt vardagsrum. Ibland stämmer han träff med kompisar på bryggan och om det är varmt vilar han gärna i skuggan under de stora träden.
– Jag tror det är väldigt viktigt med stadsnära grönska, framför allt stora gamla träd. Det är ett andningshål där man slappnar av och drar ner på stimuli och varvar ner, säger Erik Hillebrand.
Även Zia Fayzi som armviftande motionerar längs ån önskar att Uppsalaborna skulle plocka upp skräp – inte bara efter sig själva utan även efter andra och inte tänka ”det är inte mitt jobb”.
– Det är vår park, vi äger den tillsammans, säger Zia Fayzi.
KARTAN Följ med UNT på promenad i Stadsträdgården!.
Källor: Det gröna Uppsala av Eric Laufors, Roger Elg på SLU, Håkan Qvarnström på Uppsala kommun, Staden genom konsten av Lisen Hessner, Nationalencyklopedin.