100 böcker på tio år
Det ska vara en upplevelse att läsa sina första böcker. Att läsa meningar som "Ren fot, sa far" gör ingen glad, säger Carina Fast, en av fem Uppsalakvinnor och före detta lågstadielärare som på tio år skrivit 100 böcker för nybörjarläsare.
Inte bara teknisk avläsning
Att de om tio år skulle ha en så diger produktion att se tillbaka på kunde de aldrig drömma om när idén föddes i Peggy Anderssons torp i Norrköping. Där bodde de fem författarväninnorna, då bara bekanta, under en kurs där forskaren Marie Clay från Nya Zeeland medverkade. Till deltagarna ställde hon en rak fråga som stämde till djup eftertanke hemma på torpet: "Var har ni era böcker för barnen som ska lära sig läsa?"
— Vi insåg att det fanns väldigt lite böcker som stimulerade läs- och skrivutvecklingen hos de yngsta, säger Peggy Andersson.
— Vi saknade oerhört lätta böcker som inte bara gick ut på teknisk avläsning av orden, som "Mor är rar", säger Elisabeth Berg.
Myggan som stack
Sagt och gjort, tio böcker skrevs och skickades till lika många förlag. Sju av förlagen svarade att de ville ge ut böckerna.
— Jackpot! Vi låg helt rätt i tiden och kunde välja vilket förlag vi ville, säger Katarina Roland.
Den första boken fick namnet Myggan som stack, en titel som härstammar från Peggys Anderssons myggiga torp. Sedan dess har utgivningen bara fortsatt. Bokserien Bokslottet har gått på export till Norge och Danmark.
Vid sidan av
Allt skrivande sker vid sidan av det ordinarie arbetet som rektor, forskare, lärarutbildare eller specialpedagog.
- Inför våra träffar är jag ofta trött. Efteråt känner jag mig alltid mycket piggare, säger Katarina Roland.
Att få alla fem att enas kring en idé är långt ifrån enkelt. Arbetsklimatet beskrivs som rått men hjärtligt.
— Man får vara beredd på allt mellan en talande tystnad, att någon säger: "Det var det dummaste jag har hört", eller "Toppenbra idé!", säger Majken Sköld.
Vrider och vänder
Trots den hårda tonen påstår alla fem att prestigelösheten råder i församlingen. Men om åsikterna går isär, hur enas de då till slut?
— Vi har aldrig omröstningar, utan vrider och vänder tills alla är nöjda, säger Katarina Roland.
UNT besöker författargruppen hemma hos Majken Sköld. Illustrationer till kommande böcker har kommit från förlaget och de nya alstren analyseras noga. Bilderna är mycket viktiga, men de gör dem aldrig själva, utan utformar detaljerade beskrivningar till illustratören.
Läsa utan att kunna läsa
- Barnen ska kunna läsa böckerna utan att egentligen kunna läsa. Mycket forskning visar att barn lätt blir knäckta när de känner att de inte klarar av det som de sysslar med, säger Majken Sköld.
När boken är färdigläst ska barnen vilja läsa den igen. Knep som ordlekar, dubbeltydigheter, och knorrar på slutet används som lockbeten. En annan ledstjärna i författandet är att boken inte ska sluta vid sista sidan. Då ska samtalet ta vid.
— Det gemensamma är viktigt. Berättandet, högläsningen och samtalet är alla viktiga för läs- och skrivutvecklingen. Vi vill varna för det ensidiga egna arbetet i skolan i dag, säger Carina Fast.
Till en början hade förlaget svårt att acceptera den lätta nivån. Men författarna stod upp för sin idé och har med åren sett behov av än mer lättläst litteratur.
— När vi började trodde vi att vi skrev det allra enklaste. Nu inser vi att det finns många steg före den nivån. I dag skriver vi för "på-gång-läsare", säger Carina Fast.
Fortbildning
Skrivandet har tagit mycket tid genom åren. Vad driver dem att lägga så mycket fritid på något som påminner om det vanliga arbetet?
— Det är fantastisk fortbildning. Skrivandet har hjälpt mig att förstå vad som fungerar ute i klasserna och vad som inte gör det, och varför det är så. Vi teoretiserar över det vi tidigare gjorde ute i praktiken, säger Elisabeth Berg.
Vad som väntar efter avslutat projekt är inte bestämt.
Ett spännande erbjudande väntar på svar: att skriva böcker för särskoleelever i tonåren. Om det blir det eller något annat som kommer härnäst återstår dock att se.
— Vi kommer nog på något, säger Peggy Andersson.
Så jobbar vi med nyheter