Marmar Moshfeghi har länge varit engagerad i frågor kring kvinnors rättigheter, både i Iran och i Sverige. Länge tyckte hon själv inte om att vara kvinna på grund av de begränsningar hon upplevde. "Jag trodde det var det att jag var kvinna som var problemet - inte kulturen, staten, lagar och patriarkatet."
I lägenheten i Gränby förbereder Marmar Moshfeghi persiskt te och häller upp i glas med hållare gjorda i silver från iranska Isfahan.
– Jag följer politik som andra följer fotboll, säger hon.
Hon växte upp i Lahijan, en liten stad i norra delarna av landet, där hennes familj bor än idag. Där bodde hon som 26-åring när sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad vann valet i Iran 2009. Marmar var aktiv i valkampanjen för en annan mer moderat kandidat.
– Min generation trodde att vi kunde reformera landet, och inte genom revolution. Många av oss såg det som en väg att i framtiden kunna få riktigt förändring. Men de stal våra röster från oss.
Protester bröt ut i huvudstaden Teheran efter anklagelser om valfusk och repression.
– Det var första gången Twitter blev en plats att samla folk. Vi har inte partier, föreningar eller demonstrationsfrihet. Det var bara där vi kunde bygga en rörelse. Först var det fantastiskt men sedan slog regimen brutalt tillbaka och många mördades och arresterades, berättar hon.
Marmar åkte till Teheran och sitt livs första demonstration. Det var dagen säkerhetsstyrkor dödade Neda Agha-Soltan, den unga kvinna som blev en symbol för rörelsen då, likt Mahsa Jina blivit för protesterna idag.
– Nedas sista andetag sågs av hela världen.
Marmar blev nedtrampad när folk flydde från säkerhetsstyrkor men menar att hon hade tur som inte blev arresterad eller mördad som många jämnåriga.
– Det enda vi ville var att våra röster skulle höras – vi var inte ens ute efter att störta regimen. Människor i den åldern i demokratiska länder studerar, skaffar jobb och familj. Men vi slogs för våra mest grundläggande rättigheter. Vi visste att det inte var ett riktigt val men vi hade förhoppningar. Jag kände hopplöshet efter det.
Istället för förändring blev händelserna en del i hennes beslut att lämna Iran.
– Jag hade kämpat för ett bättre Iran sen jag var 16 år. Jag älskade mitt land men vi kom ingenstans. Jag kände att nu måste jag rädda mig själv, jag var väldigt egoistisk på den tiden. Varför skulle jag hamna i fängelse för mina rättigheter?
Marmar Moshfeghi berättar om en resa till Tyskland strax efter protesterna 2009. Det var första gången hon var utanför Iran. "Då förstod jag vad jag missat. Som människa, som kvinna och som en ung person. Den tryggheten jag hade de dagarna hade jag aldrig känt."
Hon tystnar och blir märkbart upprörd när hon pratar om att hon sökte utbildningar utomlands. Föräldrarna såg det som oundvikligt att hon skulle flytta, familjen var känd för att inte stötta regimen och Marmar hade alltid setts som en rebell. Hemma behövde hon inte bära slöja men däremot i offentligheten, och det var något hon alltid varit kritisk till. Hennes pappa var politiskt aktiv. Marmar följde i hans fotspår och engagerade sig kring kvinnors rättigheter.
– Min mamma visste att jag till slut kommer att hamna i fara. Min bror ville att jag skulle vara fri och sa alltid ”du passar inte i Iran".
Hon ville studera mänskliga rättigheter men var orolig att det skulle betyda att hon aldrig skulle kunna återvända till Iran. Istället blev det en masterutbildning på SLU.
– Jag minns datumet jag kom till Sverige – 18 augusti 2010. Det är ett viktigt datum för mig.
Innan hon kom till Sverige bloggade hon om feminism och politik, men hon var tvungen att vara försiktig med vad hon skrev. Internet var filtrerat och det var många sidor hon inte kunde nå.
– Men här i Sverige så kunde jag det med ett klick. Något som många här tar för givet var för mig en stor sak.
Runt 2015 började Marmar lära sig om diskussionen om hedersvåld och slöjan i Sverige. "Jag var så besviken på alla svenska feminister som försvarade slöjan, jag är det fortfarande. Det är helt omöjligt för mig att förstå hur man kan försvara det. Man pratar om det patriarkatet men när det kommer till det blir vi som är kritiska tystade."
Hon läste lokaltidningen och fastnade för artiklar om politik, demokrati och feminism som hon översatte till persiska. För henne blev det ett sätt att ha kvar kopplingen till Iran och lära sig nya saker att dela med sig av.
År 2014 fick hon för första gången hem ett röstkort.
– Jag blev chockad och det var en känslosam situation. Här var jag inte medborgare men fick rösta och min röst skulle räknas.
Snart blev hon politiskt aktiv, dels som styrelseledamot i Liberala kvinnor Uppsala i fyra år och satt i jämställdhetsrådet i två år. Idag arbetar hon som planerare i hemtjänsten och har pausat sina studier i statsvetenskap.
När hon först skaffade Instagram tänkte hon bara dela sin vardag. Men snart skrev hon texter och livesände om kvinnors rättigheter och gästade persisk media. Allt sköt i höjden när hon deltog i internationell kampanjen "My Stealthy Freedom" där kvinnor delade bilder på sig själva utan slöja och hennes bild dök upp i tidningar. Sent 2016 var dåvarande presidenten av regimen i Frankrike. Två journalister visade honom Marmars bild och frågade vad han tyckte och bilden spreds ännu mer.
– Jag säger alltid att den bilden inte är min längre. Det blev en symbol för kvinnors frihet, vilja och drömmar.
Marmar visar upp den bild som gav henne mycket uppmärksamhet när den delades flitigt i persisk media.
Men under en period kände hon sig nedstämd över att dagligen läsa om protester som återigen slagits ner. Och över tystnaden från omvärlden. Hon beskriver det som en maktlöshet. Kontot blev inaktivt. Men när protesterna bröt ut i september kunde hon inte vara tyst. Hon fick snart hundratals meddelanden från kvinnor i Iran som var rädda.
– Så jag fokuserar på att ge dem styrka att fortsätta. Det är första gången jag säger att människor i Iran måste ut på gatorna. Tidigare har jag känt att jag inte kan göra det när jag lever här i frihet och trygghet. Jag har haft mycket skuldkänslor för att säga att de ska gå ut och protestera trots hot om att bli skjutna.
Första dagarna såg hon mycket ilska men som snart övergick i sorg.
– Men jag kände att nu räcker det med sorg. Vi har alltid sörjt.
Därför delar hon främst berättelser om de som återvänder till gatorna om och om igen, istället för berättelser om mord och tortyr.
"Regimen har skapat en demon av sig själva och gjort många här rädda. Tidigare har man därför kanske inte kommit till protester på grund av oro att aldrig kunna återvända till Iran. Men folk dör på gatorna. Många iranier har nu börjat prata för första gången. Vi kan avstå från att resa dit, det är det minsta vi kan göra. Jag har inte varit i Iran sedan jag kom hit", berättar Marmar Moshfeghi.
När regimens attacker riktades mot universitet grät hon för första gången. Hon tänkte att antingen händer något nu eller så är det över. Men hon vågar ändå hoppas på förändring denna gång.
– Världen ser oss och alla vet vad som pågår. Och att vi kräver ett regimskifte, inte reform. Dagen efter universitetsattackerna var skolbarn ute, unga tjejer som är förtryckta, och tog av sina slöjor. Det är de som ger mig glädje, säger hon och tar fram telefonen. Hon visar ett klipp från en skola som besökts av regimens paramilitära milis Basij och möts av protesterande flickor.
– Den här unga generationen är fantastisk och de blir modigare varje dag. De skriker "gå härifrån" – utan slöja, i skolan! De är bara 14 år. Jag hade aldrig varit så modig i den åldern. Hela regimens byggstenar rasar nu.
Hon scrollar vidare.
– Det är så många klipp; de tar aldrig slut, säger hon något hoppfullt.
Idag har Marmar 83.000 följare, men många är fejkkonton.
"Vi var under attack sedan april, de flesta iranska feminister. Det är ett arbetssätt regimen använder för att få aktivister avstängda."
Hon har rapporterat problemet till Instagram utan att få gehör. Hon har även fått inlägg borttagna där hon anklagat regimen för att manipulera hashtagen #MahsaAmini som blivit samlingpunkten för de som sprider information om protesterna.