Tomas Gustafson.
När OS-mästaren Tomas Gustafson lade skridskorna på hyllan bytte han underlag från is till terräng. Cyklingen blev del av en ny identitet som motionsidrottare. Förutom Vätternrundan har han deltagit i Cykelvasan, Skandisloppet och Lidingöloppet mountainbike, men han antar gärna också utmaningar på egen hand. När UNT pratar med Gustafson sitter han på tåget hem till Uppsala från Kiruna, det sista stoppet på en tre veckor lång cykelresa till Europas nordligaste punkt.
– Jag hade sett en tjej som cyklade genom Sverige på hundra timmar, och jag tänkte att “det där vill jag också göra!” Men det blev ett för stort projekt med allt runtomkring, berättar Tomas.
Istället blev det 300 mil på 20 dagar, med start hemma i Uppsala.
– Det var lite kämpigt att sätta sig på cykeln varje morgon och cykla 150 km, men efter ett tag gick det lättare.
Vad var det roligaste med resan?
– Alla nya vänner jag mötte längs vägen. Jag träffade på många andra bikepackers. Sedan var själva cyklingen rolig, och all planering runtomkring.
Matlagning med stormkök längs vägen.
Jag såg på en bild att du använde ett stormkök. Vad bestod måltiderna av?
– Det var mycket frystorkad mat. Spaghetti, kebab, gryta och sånt.
Den 300 mil långa cykelturen gick via Lingbo, Hassela, Långsele, Åsele, Malå, Jäkkvik, Misvaer, Henningsvaer, Nordkapp och sist Kiruna. Tomas berättar att planen var att bo i tält hela tiden, men att han inte var rustad nog för snön. Det ett par nätter i tält, och resten på vandrarhem.
Broarna kan vara läskiga att ta sig över med cykel i hård blåst.
Det var först vid dag nio som resan stötte på patrull, när ett oväder drog in över Henningsvaer i Lofoten. Färjor ställdes in och broar stängde på grund av regn och hårda vindar. På sin blogg skriver Tomas att det på väderleksrapporten pratades om snö långt ner på berget.
– Jag bodde hos en fiskare i Lofoten som avrådde mig att åka eftersom det var så dåligt väder med blåst och regn. Det är farligt när man måste ta sig över broar i det vädret. Jag var inblåst i två dygn, säger Tomas.
Men till sist bar det sig av igen, och tio dagar senare kunde Tomas blicka ut över Norra ishavet från Nordkapsklippan.
Tomas Gustafsson framme vid Nordkapp.
Hur var känslan när du kom fram till Nordkap?
– Lite vemodigt. Det var inte riktigt som att korsa en mållinje, utan det var snarare lite tråkigt att det var över, säger Tomas.