Matilda Östlund Visén firar VM-guldet tillsammans med lagkamraterna från Sirius, Amanda Delgado Johansson och Klara Molin.
Vrålet från läktaren hade ersatts av kompakt tystnad när Matilda Östlund Visén vaknade den sjätte december. De senaste veckorna hade hon varit fullt fokuserad på att nå VM-slutspelet och sedan stod hon plötsligt där i segersången på IFU-arena, efter att Sveriges innebandydamer tagit sitt åttonde raka guld.
Och nu, ett halvt dygn senare, var det bara över.
– Vi firade hela natten. Jag kastade väl in handduken vid fem, jag ville suga in så mycket som möjligt. På morgonen kände jag både glädje och tomhet, helt plötsligt var man ensam tillbaka i sina tankar igen. Jag satte mig i bilen hem och sen var det som att det var dött.
En dryg vecka senare har hon nästan landat. Med ett brett leende förklarar Matilda Östlund Visén att världsmästerskapstiteln fortfarande känns lätt ofattbar. Den senaste veckan har mobilen plingat stup i kvarten och om någon timme ska intervjun få ett abrupt slut när hon ska iväg för att bli firad av vännerna, men än så länge finns det gott om tid.
Hon har stått i mål sedan barnsben, insåg tidigt att hennes plats var där, inte ute på planen. Som 14-åring spelade hon både i flick- och pojklaget hemma i Örnsköldsvik. Hennes mamma skjutsade mellan dubbla träningar och matcher, väntade på läktaren med en bok men fastnade ofta mer för det som hände nere på plan. I bilen hem diskuterade de vad som gått bra och mindre bra.
Att växa upp i en liten stad innebar också att mer eller mindre alla kände till den stora sorg som familjen gick igenom under hennes uppväxt. När hon skulle fylla åtta, samma år som hon började med innebandyn, förlorade hon sin äldre bror i en trafikolycka, strax efter att han tagit studenten.
– Som barn förstår man liksom inte alla känslor kring det. Jag var ledsen mycket och ibland var det väldigt svårt att förhålla sig till andra i skolan när de pratade om sina syskon. Man kan ju inte begära av barn att de ska förstå heller, men det känns som att jag fick växa upp tidigt jämfört med mina kompisar i skolan, säger Matilda Östlund Visén.
Tragedierna som drabbat familjen är en del av den hon är men motgångarna definierar henne inte, säger Matilda Östlund Visén. Snarare än att få andras medlidande vill hon att hennes historia ska inspirera andra att våga tro på att de kan nå dit de vill även när de är på botten. "Jag försöker känna lycka i de små stunderna i livet. Det som hjälpt mig är att öva på att "refokusera" och inte lägga så stor vikt vid varför jag känner som jag gör ibland", säger hon.
I vuxen ålder har hon förstått att broderns bortgång präglade familjen mer under uppväxten än vad hon kunde förstå då. Det har också format henne till att ta alla de chanser som hennes bror inte fick möjlighet att göra.
– Saker jag tar mig för gör jag till hundra procent, jag vill göra allt i livet fullt ut. Att jag blev målvakt har också med min bror att göra. Han var en ganska duktig hockeymålvakt och det har levt kvar med mig.
Hon har gjort tjugo säsonger på innebandyplanen och spelat på elitnivå länge nu. Sedan 2020 är hemmalaget Sirius. I Uppsala har hon fått mycket speltid efter två säsonger som bänkad i Täby, där hon hade börjat överväga att lägga hjälmen på hyllan innan lagbytet. Det är ett bra år som ligger bakom, från sin plats i Siriusmålet blev hon förra årets bästa målvakt i superligan. Men landslaget har alltid varit målet, det var hon tydlig med redan när Sirius sportchef ringde första gången. "Om ni vågar tro på mig och låter mig spela, då kommer jag att spela i landslaget."
Matilda Östlund Visén höll i en innebandyklubba för första gången när hon var åtta. Som 14-åring spelade hon både i flick- och pojklaget hemma i Örnsköldsvik.
Matilda Östlund Visén skrattar och rycker lite på axlarna när hon tänker tillbaka på samtalet.
– Det var lite kaxigt, i och med att jag satt i frysboxen i Täby då. Men jag förklarade att jag ville ge landslagsdrömmen en sista chans och att jag vet vad jag går för.
Med Sirius förtroende bar det till världsmästerskapet.
Men vägen dit har varit svår. I en intervju i UNT i vintras berättade Matilda Östlund Visén om den olycka som förändrade allt för familjen, ännu en gång. I februari 2017, på väg hem från en innebandymatch, var båda föräldrarna med om en svår trafikolycka. Hennes mamma omkom, hennes pappa överlevde men fick svåra hjärnskador. Själv bodde hon i Linköping när olyckan inträffade, åtta timmars tågresa hemifrån, och blev tvungen att bryta upp från universitetsstudier och lagkamrater för att kunna hjälpa sin pappa. I dag är hon hans gode man, sköter mycket av det praktiska för honom och svarar alltid i telefon när ett okänt nummer ringer; det kan vara hemtjänsten, sjukvården eller något annat som rör hennes pappa.
Detaljer om olyckan är hon mån om att hålla för sig själv, av respekt för sin familj. Samtidigt är de hela tiden nära och närvarande i samtalet, hon återkommer flera gånger till föräldrarnas betydelse för den hon är och dit hon har kommit.
– Jag har en enorm sorg efter min mamma, och på ett sätt också efter min pappa. Mina föräldrar, min stora trygghet, rycktes ifrån mig och det kändes som att jag bara föll och aldrig skulle landa. Samtidigt är jag så tacksam för de 23 år som jag fick, det är inte alla som har fått så mycket kärlek som jag har.
Två dagar efter VM-guldet 2021 var Matilda Östlund Visén tillbaka i Uppsala och gjorde intervaller med lagkamraterna i Sirius. Med en dröm uppfylld har hon ett nytt mål i sikte: Att ta SM-guld med Sirius.
Snarare än att få andras medlidande vill hon visa att det trots stora och svåra motgångar går att nå toppen. Att hålla fast vid målsättningen att bli bäst i Sverige hjälpte henne att ta sig igenom den första tiden. I perioder har det varit svårare. För något år sedan tog hon professionell hjälp för att hantera den stränga röst på axeln som tyckte att hon skulle vara perfekt, jämt, i alla sammanhang.
– Som elitidrottare och efter allt som hänt har jag velat prestera i allt. Jag vill vara en perfekt vän, vara perfekt på plan och i karriären. Jag har dömt mig själv väldigt hårt och behövt andras bekräftelse på att det är okej att vara ledsen. Det som hjälpt mig är att öva på att "refokusera" och inte lägga så stor vikt vid varför jag känner som jag gör ibland.
Hon förklarar att det handlar både om att kunna släppa en missad chans på planen och de skuldkänslor som kan följa ett lyckorus.
– I dag känner jag att jag alltid kan resa mig igen. Det genomsyrar någonstans hela min historia. Jag sticker inte under stol med att det varit tungt och tufft. Men att hela tiden ha med sig att det är okej att bryta ihop så länge du reser dig, det vill jag förmedla till andra. Oavsett om du går igenom sorg, sitter bänkad eller är skadad.
Känslorna får ta plats på planen också. Matilda Östlund Visén firar en räddning som andra firar ett mål och demonstrerar gärna för motståndaren när hon gjort en snygg räddning. "Antingen älskar man mig eller så hatar man mig på planen", konstaterar hon med ett skratt.
Som 28-åring har Matilda Östlund Visén nått sin dröm om landslagsspel, har till och med ett VM-guld i ryggen. "Man ska sluta när man är på toppen", konstaterar hon. Är det alltså nu hon tackar för sig och lägger klubban åt sidan? Nej, inte än.
– Jag vill vinna SM-guld med Sirius först, säger hon innan det är dags att rusa till firarmiddagen.