I skydd av de gamla kungshögarna och Gamla Uppsala kyrka ska Anders Olsson, medlem i Samfundet för forn sed, välkomna ljuset. I väskan har han en bit bröd, ett äpple och mjöd. Från brödet och äpplet tar han en tugga innan han lägger offergåvorna på en gren som tillhör en liten alm. Sedan tar han en klunk mjöd från ett dryckeshorn innan han häller resten på trädet. Han har just genomfört ett blot.
– Vid vintersolståndet, midsommar och påsk är jag alltid här. Men när det är fullmåne blotar jag hemma vid min harg som jag har på bakgården. Där har jag gudabilder och en runsten. Man kan säga att det är ett altare, förklarar Anders Olsson.
På fredag infaller vintersolståndet – en viktig högtid för Samfundet för fornseds medlemmar. Då genomförs midvinterblotet.
– Man tackar för året som varit och ber om stöd för året som kommer.
Vid Uppsala högar tros ett stort hedniskt tempel ha legat och det finns historiska skrifter som berättar om att djur och till och med människor ska ha offrats under bloten. Men det finns inga säkra bevis för detta. Anders Olsson tror att det finns en skev bild om vad blot faktiskt innebär.
– Ja, några tror att man måste hänga upp någon gammal präst i ett träd. Men blot handlar om att ge en gåva till gudarna. Förr ansåg man att man inte får något gratis. Man måste ge något tillbaka.
Anders Olsson lämnade Svenska kyrkan på 1970-talet så fort han blev myndig och började utforska den uråldriga, hedniska religionen från Norden. I stället för en gud började han tillbe åtskilligt fler, med namn som Oden, Tor och Freja.
– Jag var 16-17 år när jag började intressera mig för det här. Det var från början en kombination av vikingavurm och att jag läst Sagan om ringen för första gången. Jag kom längre och längre in i asatron och det kändes rätt. Allt stämde för mig, säger Anders Olsson och fortsätter:
– Jag var asatroende redan innan Asatrosamfundet fanns, så för mig är det här en väldigt personlig religion. Jag behöver ha något för att hitta mig själv.
För honom är det viktigt att det finns många gudar att vända sig till i olika livssituationer. När Anders Olsson är sjuk pratar han med Eir, som är läkekonstens gudinna. Men Tor verkar ligga honom extra varmt om hjärtat. En torshammare hänger alltid runt hans hals och en annan pryder hans arm i form av en tatuering.
– Tidigare blev jag ofta ifrågasatt, men hammaren har alltid varit så pass viktig för mig.
På 1980- och 90-talet var det många nynazister som försökte lägga beslag på torshammaren.
– Jag tycker att det är så viktigt att ta tillbaka symbolerna, säger Anders Olsson.
Även blotplatsen vid Uppsala högar har påverkats av kopplingen mellan nazism och torshammaren. När Anders Olsson började besöka platsen på 1970-talet hängde han en hammare i ett träd.
– Folk har trott att det här varit ett tillhåll för någon nazistisk organisation och många har plockat bort mina hammare. Jag har säkert förlorat tio stycken under åren. Men efter att jag satt upp en lapp, där jag förklarade varför hammaren hänger här, har den fått vara kvar.