– Jag kör hela tiden mellan Danmark och Sverige. Det kan vara olika platser i Sverige, säger han.
Intervjun går knaggligt på bristfällig engelska respektive ryska, och med hjälp av gester och siffror för säkerhets skull nedskrivna i blocket.
– Det är lång tid, 90 dagar, men vi har skype, och daglig kontakt, säger Ivan Tsatsov.
Han tjänar 65 euro om dagen, 2000 euro i månaden och är anställd av ett bulgariskt bolag. Han är mycket bestämd om att han inte utför cabotage-transporter.
– Nej, nej, det är internationell transport.
Om det kan vara kombitransporter går inte att reda ut, och inte heller om hans arbetsgivare betalar skatter och sociala avgifter.
– Jag behåller 500 euro i månaden, resten skickar jag hem till min fru. Det är bra, lönen kommer varje månad, säger Ivan Tsatsov och skrattar.
– I Bulgarien skulle jag ha tjänat så här, säger han och måttar två centimeter mellan tumme och pekfinger.
Han väntar på att få trailern lastad, en helg har kommit emellan ankomst och avfärd. Mat köper han i butiker, Lidl, Ica, eller vad som ligger nära:
– Det är bra, om jag behöver värma något har jag spritköket, säger han och visar ett litet spritkök som gjort för att ställa upp på en balk mellan dragbil och trailer.
I närheten av uppställningsplatsen finns flera bensinmackar. Om det är där och på välutrustade rastplatser längs vägarna som toalett- och tvättbestyr klaras av framgår aldrig.
För svenska, och många västeuropeiska långtradarchaufförer, framstår Ivan Tsatsevs arbetsvillkor som omänskliga. För honom är alternativet ännu sämre.