Dorpec var och stred mot IS i Kobane. Nu ser han det som sitt uppdrag att berätta om det han sett. "Det är väldigt viktigt, det är mitt uppdrag i livet. Jag var en av dem som var på plats längst i Kobane och jag måste berätta om vad som hände".
Det första som händer när vi kliver in i den stora tiorumsvillan någonstans på landsbygden i Uppsalaområdet är att vi blir övertalade att äta middag. Medan vi väntar på maten visar Dorpec oss runt. På väggarna i köket hänger ett tiotal tavlor som han målat. En del av dem gestaltar känslor och minnen han upplevt sedan han kom hem från Kobane 2016.
Kobane är den stad i norra Syrien, nära gränsen till Turkiet, som hamnade i hela världens blickfång 2014 när terrorsekten IS var på frammarsch i området.
– Det var där den arabiska våren förvandlades till den kurdiska mardrömmen, säger Dorpec Kobane, som tog stadens namn innan han reste ner.
Dorpec såg hur IS behandlade sina offer och det väckte minnen från hans barndom till liv. Han kommer själv från ett krigshärjat område i södra Turkiet.
– Det var inte bara att IS attackerade. De slaktade, våldtog, högg av huvuden, brände folk i burar och gifte sig med fyra-femåriga tjejer – och allt sändes live på sociala medier.
Det märks att Dorpec är en van berättare. Han har skrivit boken "Kobanesyndromet" och även föreläst om sin tid i Syrien. Han pratar nästan oavbrutet och en del av mina frågor får jag svar på utan att ens behöva ställa dem. Ibland hejdar han sig och bjuder in sin fru i samtalet eller skoja med barnen.
Den traditionella kurdiska måltidendukas upp: köttgryta, ris och bondbönor.
– I dag hade ni lite otur, vanligtvis har vi flera fantastiska kötträtter, säger Dorpec.
IS propagandafilmer gjorde att Dorpec fick allt svårare att sova. Dorpec är utbildad fysioterapeut och han visste att motståndsrörelsen i Kobane led stor brist på medicinsk expertis. Efter att ha funderat i tre veckor bestämde han sig för att åka ner.
För att förstå varför Dorpec åkte ner för att bistå de kurdiska miliserna YPG och YPJ i kampen mot IS i Kobane 2014 måste man förstå hans bakgrund. Dorpec Kobane kom till Sverige som kurdisk flykting från Turkiet på 80-talet när han var i 13-14-årsåldern.
– Jag kände till Abba, Björn Borg och IFK Göteborg – men jag visste ingenting om Sverige. Jag lärde mig dock snabbt att älska landet och friheten Sverige erbjuder!
Han berättar att hans familj fick leva sitt liv i Turkiet i smyg innan de flydde. Den tiden har han aldrig kunnat sudda bort.
– Kurderna är förföljda i de flesta länder vi finns i. Turkiet, Irak, Iran och Syrien är regimer som inte vill att vi ska utbilda oss, de vill inte att vi ska lyckas i livet – vi fick inte ens sjunga på kurdiska. Vi kom från en välbärgad familj men de tog vår mark och våra ägodelar i inbördeskriget.
"Jag kände till Abba, Björn Borg och IFK Göteborg – men jag visste ingenting om Sverige. Jag lärde mig dock snabbt att älska landet och friheten Sverige erbjuder" säger Dorpec Kobane som kom till Sverige som tonåring från Turkiet på 80-talet.
Det var de minnena som väcktes till liv när han såg vad som hände i Kobane.
– Jag sa aldrig till någon att jag skulle åka. Jag köpte bara en enkelbiljett och 15 minuter innan jag skulle åka till Arlanda sa jag till min son och dotter att de skulle ta hand om varandra. Min son frågade vart jag skulle och jag svarade "till Kobane".
Med sig hade han en Ipad, några kameror, batterier, tandborste, tandkräm och sucketter.
– Jag dricker inte kaffe utan socker.
Dorpec tog flyget till Turkiet och åkte direkt till en ort belägen nära gränsen mot Syrien. Han kom i kontakt med en person som organiserade kurderna som skulle åka in och försvara Kobane.
Dorpec var och stred i Kobani mot IS. Här visar Dorpec upp sitt musikrum.
Tillsammans med ett 20-tal andra personer färdades Dorpec till gränsen. På deras sida fanns den turkiska militären som höll gränsen mot IS och den kurdiska gerillan som båda befann sig på den syriska sidan. För att ta sig över behövde Dorpec springa över ett minfält.
– Bomberna regnade och vi visste inte om vi skulle hamna i händerna på IS eller kurdiska gerillan. Vi klarade oss över minfältet och gömde oss bakom en kulle. Men vägvisaren visste precis vart vi skulle och till slut tog vi oss till YPG och YPJ.
Dorpecs egna teckningar. Han har ett helt arkiv med målningar han gjort sedan han kom tillbaka från Kobane. En del av dem symboliserar mardrömmar han haft eller PTSD:n han lidit av.
Dorpec hade inte med sig något pass eller id-kort, en säkerhetsåtgärd ifall han skulle bli gripen av IS. Men eftersom gerillan inte visste vem han var satte de honom i husarrest i två dagar. Efter att ha förhört Dorpec och samtalat med hans referenspersoner släppte gerillaledarna honom – och gav honom frikort till hela det kurdkontrollerade området.
– Ingen förutom jag hade fått frikort tidigare. Det gjorde att jag kunde röra mig fritt bland alla enheter och människor i Kobane. De såg mig som läkaren, psykologen och journalisten – jag blev deras hopp på något sätt. Men jag var inte bekväm med det, jag kände mig otillräcklig.
Två livvakter följde Dorpec vart han än gick och själv hade han fått en pistol. Men vad hjälper det mot ett bombregn? Trots att han var inställd på att aldrig återvända när han åkte ner var han inte beredd på den mardröm som utspelade sig i Kobane.
– När jag blev släppt och klev ut på gatan låg IS-lik i vartenda hörn. Det luktade skit.
Kort efter att IS besegrades i Kobane i januari 2015 fick Dorpec tillåtelse av det kurdiska styret att upprätta ett sjukhus i staden. Han stannade till 2016. "Jag vårdade sammanlagt omkring 46 000 personer och räddade tusentals liv. Dessutom utbildade jag sjukvårdspersonal."
Dorpec gör ett avbrott och visar upp en filmsnutt från en dokumentär om hans liv som ännu inte släppts än. I klippet syns Dorpec skjuta ett maskingevär under en attack från IS. "De kommer och dödar oss. Vad ska jag göra? Jag måste skydda mig själv, mina vänner, barnen och patienterna", säger han.
I början vårdade Dorpec patienter i Kobane med enkla medel, oftast utanför sjukhus i någons hem. Men med tiden kände han att han inte räckte till.
– Jag sprang, jag hade ingen ork längre. Jag hade gått ner 22 kilo. Jag behövde resurser för att vårda mina patienter.
Sagt och gjort. Kort efter att IS besegrades i Kobane i januari 2015 fick Dorpec tillåtelse av det kurdiska styret att upprätta ett sjukhus i staden. Han stannade till 2016.
– Jag vårdade sammanlagt omkring 46 000 personer och räddade tusentals liv. Dessutom utbildade jag sjukvårdspersonal.
Ett häfte med låttexter som Dorpec skrivit. "De flesta av mina sånger är sorg- eller frihetssånger".
Det blev startskottet för bildandet av hjälporganisationen United Kids International som Dorpec är ordförande i och som han driver tillsammans med sin fru. Organisationen jobbar både med praktisk hjälp, som att förse nödställda med kläder, mat och medicin, men även mot extremism.
– Jag kommer att åka ner igen, och det finns även planer på att min fru ska följa med.
Hot från personer som utger sig för att vara jihadister har blivit vardag för Dorpec och han vill därför inte avslöja var han bor. Trots att ingen ännu gått från ord till handling är oron ständigt närvarande. Innan han tar någon av familjens bilar kollar han alltid så att det inte finns någon bomb placerad under den.
Dorpec är än idag besviken över att många stod handlingsförlamade när IS begick krigsbrott. "De brände folk i burar och sände allt online medan hela världen bara tittade på".