Saras mamma var kallad som vittne i rättegången. I bilen på väg till Uppsala tingsrätt ringde de från tingsrätten och sade att hon inte behövde komma eftersom "målet var nedlagt".
Den sista november 2020 sitter Sara, som vi kan kalla henne, i ett litet rum i tingsrätten på hemlig ort. Hennes målsägandebiträde har åkt från Uppsala för att vara med Sara när hon ska förhöras via videolänk. Förhöret ska handla om den 13 september 2018. Dagen då hennes sambo tryckte upp henne mot balkongräcket, höll upp en kniv och sa att han skulle döda henne.
Hotet var långt ifrån det enda Sara utsattes för. Det finns flera polisanmälningar, men dödshotet är det enda som har lett till åtal. Den där gången när han ska ha sparkat henne blå har exempelvis lagts ned i "brist på bevis".
Sambon har erkänt olaga hot men väntan på rättegången har varit uppslitande. Sara har inte kunnat sova på nätterna och har ofta ångestattacker: "Ett rent helvete".
– Men jag ville göra det. En fällande dom är en chans till någon form av upprättelse, en förklaring och en bekräftelse på att det inte var mig det var fel på, säger hon.
Men precis innan rättegången ska börja får målsägandebiträdet och Sara ett telefonsamtal. Åklagaren meddelar en korrigering i gärningspåståendet. Punkten "olaga hot" stryks eftersom gärningen redan var preskriberad när åtalet väcktes.
Det blev ingen rättegång, ingen dom, ingen upprättelse.
– Det blev en sådan chock, som att jag fysiskt inte kunde få luft.
...
Vägen fram till rättegången var lång. Sara och Hampus, som vi kan kalla honom, blev ett par 2014. De kom från samma uppländska by och hade umgåtts när de var yngre. Nu korsades deras vägar igen.
Hampus var Saras livs kärlek. Det gick fort, de flyttade ihop och hade det bra. Riktigt bra. I ungefär ett halvår.
– Sedan gick han in i väggen och blev sjukskriven. Det var där det började, har jag insett i efterhand, berättar Sara.
Hampus förändrades. Han gled in i en värld av dåligt mående, satt uppe hela nätterna och överdoserade sin medicin. Sara fick ta hand om allt.
– Jag bröt ihop flera gånger och bad honom: "Du måste hjälpa till att bli frisk."
I korta perioder blev det bättre. Paret gifte sig och 2016 föddes deras son. Men Hampus mådde inte bättre. Han började bli kontrollerande.
– När jag gick till soprummet stod han på balkongen. När jag sorterade tvätt kunde jag komma på honom med att stå i dörröppningen och bara stirra på mig.
Hampus började självmedicinera med bland annat amfetamin och gled allt längre bort.
Sara bröt med Hampus flera gånger och flyttade från lägenheten. Men när Hampus hörde av sig och sade att han ville berätta, förklara, kom hon tillbaka.
– Jag ville ju så gärna förstå, få ett svar på varför han blev så här. Jag älskade ju honom.
Hampus började bli fysisk mot henne. Det eskalerade så pass att Sara kontaktade socialtjänsten och bad dem att placera sonen i familjehem.
– Jag hade inget val. Inget barn ska behöva växa upp i en sådan miljö.
Sara och Hampus skiljde sig men Sara stannade ändå kvar. I sin desperation började hon också ta droger, för att orka. Samtidigt umgicks Hampus med tungt kriminella som bland annat var inblandade i ett uppmärksammat mord.
Sara upplevde att Hampus blev mer våldsam. Hon berättar att han tog tag i hennes händer och slog henne med hennes egna händer, tog stryptag på henne och hade sex med henne mot hennes vilja.
En dag när Sara och Hampus satt i bilen hittade Sara en pistol.
– Då insåg jag att han kanske faktiskt kommer att döda mig.
Sara och Hampus hade bråkat den där höstdagen 2018 när han tryckte upp henne mot balkongräcket och hotade henne till livet. I panik ringde hon till sin mamma som kom och hämtade henne.
– Mamma sa till mig att nu får det vara nog, att jag måste polisanmäla.
Sara gjorde det, kanske för att hon verkligen hade hamnat på botten. Hon polisanmälde Hampus och flyttade till ett skyddat boende. På boendet blev hon ren från drogerna och fick ta del av de andra kvinnornas berättelser, vad de hade varit med om.
– Jag var inte ensam. Jag hade blivit sjuk för att han hade gjort mig sjuk. Mannen som jag älskade fanns inte.
...
Åtalet mot Hampus lämnades in den 21 september. Dödshotet inträffade den 13 september två år tidigare. Eftersom preskriptionstiden för olaga hot är två år lämnades åtalet in åtta dagar för sent.
Victoria Wååg var Saras målsägandebiträde. Hon minns när de fick beskedet.
– De ringde precis innan rättegången skulle börja. Jag förstår helt och fullt besvikelsen hos min klient. Det hela är så otroligt tråkigt, säger hon.
Hedda Wittbom Skog var åklagaren.
– Jag gjorde något som man inte får göra när jag väckte åtal för ett preskriberat brott, säger hon.
Åtalet lämnades in den 21 september 2020. Två år och åtta dagar efter att brottet hade ägt rum. Preskriptionstiden för olaga hot är två år.
I december 2019 sökte polisen Hampus för att hålla ett sista avgörande förhör. Men enligt åklagaren fick de inte tag på Hampus förrän i augusti 2020. Det var det som gjorde att utredningen tog betydligt längre tid än vad det var tänkt.
– Utredningen hade handlagts av två andra åklagare innan mig. När allt var klart var jag mån om att få in stämningsansökan så snart som möjligt.
Varför lämnades åtalet in för sent?
– Det var en ren miss på grund av hög arbetsbelastning. Det är beklagligt att åtal väcktes för ett brott som preskriberats och väldigt beklagligt gentemot målsägande att åtalet inte lämnades in i tid.
Saras mamma anmälde det här vilket föranledde en intern granskning av Riksåklagaren. I sitt beslut skrev Riksåklagaren: "Handläggningen av ärendet har brustit genom att en åklagare väckt åtal för ett preskriberat brott." Man konstaterade att åklagaren uppmärksammat bristen, lagt ner ärendet och att tingsrätten skrivit av målet. Därmed avslutades tillsynsärendet.
I sal 13 i Uppsala tingsrätt hölls huvudförhandlingen mot Hampus den 30 november 2020. I den här salen trodde Sara att hon skulle få sin upprättelse.
...
I dag bor Sara på hemlig ort tillsammans med sin son. De har skyddade personuppgifter och ingen kontakt med Hampus.
Sara vill inte säga att hon har gått vidare, men hon har kommit en bit på vägen.
– Vi har det bra. Jag håller på att bygga upp mig själv, långsamt. På det skyddade boendet insåg jag att jag var tvungen att välja livet, få tillbaka min son och leva på riktigt.
Hon genomgår en omfattande traumabehandling och håller fortfarande på att komma till insikt med allt hon har varit med om. Men att Hampus aldrig blev dömd är ett sår.
– Varför ska man anmäla? Varför skulle jag gå igenom ett helvete och förbereda mig inför en rättegång som bara rann ut i sanden? De konstaterar att åklagaren inte har gjort något fel. Det är något allvarligt fel på systemet.
Ingen från polisen eller Åklagarmyndigheten har hört av sig till Sara. Hon fick aldrig sin förklaring.