I veckan åtalades en 35-årig man vid Uppsala tingsrätt misstänkt för grovt barnpornografibrott och grovt utnyttjande av barn för sexuell posering. Mannen nekar till brott. Han är tidigare dömd till flera fängelsestraff för grova barnsexbrott, det första 2012. Mannens försvarare menar att det görs för lite för att förhindra återfall i den här typen av brott.
UNT tog kontakt med Cristina Diaz som utbildar och behandlar de terapeuter som behandlar sexualbrottslingar för att ta reda på hur de arbetar. Hennes svar är generella och alltså inte kopplade till det specifika fallet.
Kan man bota pedofili?
– Det finns ingen behandling som botar pedofili. Det man pratar om är att det finns behandlingar som kan hjälpa personer att leva med det och att hitta strategier för att leva ett liv där man inte skadar sig själv eller andra.
Hur gör man det?
– Alla personer som tänder på barn begår inte brott mot barn, det brukar snarare vara så att olika riskfaktorer framträder samtidigt. Om en person som tänder på barn också har andra sexuella riskfaktorer, som till exempel sexuell upptagenhet där sex tar alldeles för stor plats i deras liv, så ökar risken för att den begår brott. När vi möter våra klienter så handlar de första träffarna om att kartlägga problematiken.
– Det räcker inte med att säga “gör inte det här”. Det handlar om att säga “vad behöver du fylla ditt liv med?”. När man tittar på riskfaktorerna kan man göra om dem till skyddande faktorer. En riskfaktor är att vara socialt isolerad. Motsatsen, den skyddande faktorn, är att hitta aktiviteter där man är social. För andra personer kan det vara att det saknas struktur i vardagen. Då kan den skyddande faktorn vara att se till att vardagen blir strukturerad, att man får en sysselsättning.
Hur ofta lyckas det?
– Det är en väldigt liten grupp som återfaller men den gruppen behöver vi ha bättre koll på. Man pratar ibland om kanske en procent, det är väldigt lite. Det är personer som har kombinationen sexuella avvikelser, sexuell upptagenhet och ofta också svårigheter med impulskontroll. Nu handlar det om att identifiera den gruppen och erbjuda rätt hjälp. Det finns både medicinsk och psykologisk behandling och de flesta studierna visar att den främsta metoden för just den här lilla gruppen är en kombination av dem.
Vad kan samhället göra för att minska risken för återfall?
– Vårt förhållningssätt när vi jobbar behandlingsmässigt är att väldigt tidigt göra allt för att visa att brottet är hemskt, det är inte accepterat, samtidigt som vårt bemötande genomsyras av att klienten har ett värde som person. Anledningen till att vi gör det här är inte för att vara snälla utan det är det som forskningen har visat fungerar. Att skambelägga är kontraproduktivt. Det höjer risken.
– Att kunna bemöta klienten med empati och visa att vi tror på den dömdes förmåga att ta sig tillbaka, att de kommer kunna leva ett meningsfullt liv där de inte går över den här gränsen igen, är en skyddande faktor som minskar risken för återfall. Det önskar jag att samhället skulle göra mer. Det innebär inte att man väljer sida. Om de här personerna blir utanför, inte får något jobb eller bostad, så ökar riskfaktorerna snabbt. Om man inte känner sig delaktig i samhället så hittar man en kortsiktig lösning som är fruktansvärd i de här sammanhangen.
Behöver någonting förändras?
– Det har gjorts tester på en typ av insats som kallas CoSA - Circle of Support and Accountability. Det används med framgång i Tyskland och England bland annat och handlar om att personer med högre risk får en grupp av människor som har olika roller att hjälpa klienten att träna på sociala färdigheter. Man bygger helt enkelt ett skräddarsytt program för just den här personen. Sen har det gjorts förändringar som jag upplever har gjort stor skillnad.
– Vi kan inte tvinga någon att gå till psykolog men efter att polisen började dela ut visitkort till stödlinjer för personer med sexuella avvikelser när de gör tillslag så upplever jag att fler söker hjälp. De bemöts med empati redan vid tillslaget, och även om själva tillslaget kan vara dramatiskt så känner de att det inte är kört, att det finns hjälp att få.