"Som patient och anhörig ser man bara en bråkdel av den aktivitet som pågår bakom kulisserna" förklarar Annika Hemström, specialistsjuksköterska inom anestesi och akutsjukvård.
Annika Hemström är specialistsjuksköterska i anestesi- och akutsjukvård och har varit på akutmottagningen sedan 2010, men jobbade inte den fredag tidningen besökte väntrummet. Hon kommenterar några av iakttagelserna från väntrummet och beskriver akutmottagningen som ett isberg.
– Som patient och anhörig ser man bara en bråkdel av den aktivitet som pågår bakom kulisserna.
Att en läkare undersökte en kvinna i anslutning till väntrummet menar hon delvis beror på lokalernas utformning.
– Det känns bedrövligt att vi inte kan upprätthålla sekretessen. Vi är så trångbodda och ofta överbelastade att det saknas lediga rum för enskilda samtal. Vår akutmottagning byggdes för att klara cirka 37 000 besök per år och vi närmar oss det dubbla. Vi på akuten har länge önskat nya lokaler som är anpassade efter behovet i regionen, men vad jag vet finns inga konkreta planer eller politiska beslut på det.
Situationen med kvinnan från gynakuten kommenterar hon så:
– Det är beklagligt när det blir missar i överflyttningar men att flyttas runt på sjukhuset innebär en erkänd risk för misstag och långa väntetider för patienterna. På ett universitetssjukhus med många specialiteter bollas patienterna ofta runt och ibland känns det som det pågår en absurd tävling där klinikerna tävlar om att inte behöva ta ansvar för patienten. Det är otroligt frustrerande att det fortgår år efter år och arbetssättet är fenomenalt ineffektivt.
Att inte ha tid att se till förvirrade, vandrande patienter beskriver hon som en stor skräck. Men att vissa patienter tröttnar och lämnar akuten innan de fått träffa läkare finns det bot på.
– Det finns evidens för att patienternas vistelsetid och andelen som lämnar utan att träffa läkare minskar om arbetet organiseras med så kallad teamtriage. Att patienten träffar ett team med läkare, sjuksköterska och undersköterska första bedömning istället för bara sjuksköterska. Just nu pågår försök i liten skala att jobba så här, men för bättre effekt tror jag att det behövs en helomställning av våra arbetssätt. Tyvärr verkar intresset för en sådan förändring svalt från vår verksamhetschef och ledningsgrupper. Jag hoppas verkligen att de tänker om.
Annika Hemström är specialistsjuksköterska inom anestesi och akutsjukvård på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon tror att det behövs en helomställning av akutens arbetssätt.
Du har jobbat i tolv år på akuten, hur har arbetsmiljön förändrats över tid?
– Den har blivit mycket mer ansträngd. När man inte kan slussa vidare patienterna ökar arbetsbelastningen för oss, det finns ju ingen broms i dörren in till akuten. Jag får helt enkelt fler patienter att ha ansvar för. Patientsäkerheten har minskat liksom min känsla för att räcka till, säger hon och ger ett exempel på hur otillräckligheten kan ta sig i uttryck.
– Frukost, lunch och middag, ska det vara en polarmacka och kaffe? Vi har inget kök eller mat att erbjuda. Vi har haft patienter som varit på akuten lördag till måndag och alltså inte ätit lagad mat på hela den tiden. Nutritionsresan är viktig för sjukdomsförlopp och tillfrisknande, om patienten tappar näring på akuten kan det förlänga hela sjukhusvistelsen.
Annika Hemström tillsammans med kollegan Tom Wikström, sjuksköterska.
Försämringen i arbetsmiljön har skett gradvis under många år och hon beskriver problemen med att vara anställd i en politiskt driven organisation.
– Det blir ryckigt. Nu är det valår och vi får nog extra resurser, men om två år är det säkert besparingar igen. Alla färger politiskt har ställt till med lika mycket oreda. Jag brukar försöka prata med politikerna. De är nog bra personer som brinner för förändring. Men när det gäller vården måste de tänka långsiktigt och skapa breda överenskommelser över lång tid. Men de har nog inte tillräcklig förståelse för hur vård fungerar för att lyckas.
Och stegen då, hur många blir det på ett arbetspass?
– Jag frågade en kollega som jobbade den helgen hur det varit på jobbet, 25 000 steg på ett pass fick jag till svar.