"Utslagna stridsvagnar och minor finns vid vägarna", säger Erik Boman om att färdas genom Ukraina.
När den uppländske volontären Erik Boman kliver ur bilen på Kramatorsks gator i östra Ukraina möts han av förstörda hus och en stad som endast har en fjärdedel av dess befolkning kvar. Resten har flytt. Barn som driver runt på gatorna bjuder han och andra volontärer på godis, samtidigt som tanken slår honom: Var är deras föräldrar?
Känslan av att familjer har splittrats och att deras hem förstörts går inte att undgå. Under samma resa till ett krigshärjat Ukraina möter Erik Boman en svensk soldat som stridit vid frontlinjen, som berättar om hur han rensat skyttegravar och upplevt saker som ingen människa ska behöva uppleva.
– Kriget är väldigt påtagligt när man är på plats, man blir ödmjuk och man börjar tänka att man inte är så märkvärdig egentligen, säger Erik Boman, väl hemma i Sverige igen.
Lördagen den 24:e februari 2024 har det gått två år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Redan då var engagemanget för att hjälpa till enormt, där privatpersoner och företag från Uppsala och hela Sverige ställde upp och skickade förnödenheter. Än idag behöver Ukraina fortsatt stöd från individer och organisationer. Erik är en av tusentals volontärer som varit på plats i Ukraina flera gånger för att hjälpa till.
Han bor till vardags norr om Uppsala och jobbar som lokförare, men kom in på volontärspåret via ett jobb på Pennan och Svärdet. Det var där han fick möjligheten att hjälpa till, vilket han mer än gärna ville. Den första resan gjorde han i februari 2023 och uppdraget var då i samarbete med "Blågula bilen" att köra ned material till staden Lviv i västra Ukraina.
– Jag var ganska medveten om vart jag skulle åka, det är ju ett land i krig och det vi gör är inte helt riskfritt, säger Erik.
Skyddsväst är en nödvändighet när man är så nära ett krig.
Erik Boman gjorde under 2023 sju resor som har varit olika i form, vart han åkt och hur länge han har varit där har inte alltid varit detsamma. Resan till Kramatorsk i juni 2023, hans tredje till det krigsdrabbade landet, sticker ut.
Han berättar att flera vägar i Ukraina är minerade, och att han även sett utslagna stridsvagnar kanta gatorna. Artilleribombning i horisonten och flyglarm i städerna är en del av vardagen i Ukraina.
Hur känns det att vara så nära ett krig?
– Det är en väldigt surrealistisk upplevelse och svårt att sätta i ord, säger Erik eftertänksamt.
– Väl på plats i Kramatorsk blev kriget mer av en verklighet. En kväll var vi på en rätt populär restaurang där och man fick då en känsla av trygghet. Men bara en vecka senare, när vi lämnat staden, träffades just denna restaurang av en missil där flera dog.
Idag jobbar Erik mest tillsammans med Insamlingsstiftelsen Sverige-Ukraina.
Hur kommer det sig att du fortsätter åka tillbaka?
– Det finns ett uttryck, "Ukraina-giftet". Det betyder att det är lätt att bli "biten" när man är där och ser det själv. Det är svårt att släppa det när man varit där flera gånger och skapat kopplingar till personer och platser.
Alla former av volontärarbete är viktigt, menar Erik. Man behöver inte skilja på att åka ned och strida eller att donera 100 kronor i månaden, allt gör skillnad. Men han poängterar att volontärarbete inte ska vara för ens egen skull, för att man tycker det är kul eller liknande. "Nyttan måste helga medlen".
– Min familj tänker jag alltid på. Att lämna dem är inte enkelt, men samtidigt tycker jag det är nödvändigt att hjälpa till med det jag kan.
Erik Boman tillsammans med Per-Anders Lundström, styresman Pennan&Svärdet och Pontus Bergman, fotograf.