Plötsligt har allt förändrats. I Ikeas varuhus i Uppsala hörs ett meddelande i kundradion som för bara någon månad sedan hade framstått som ytterst märkligt.
"För många av oss har tillvaron vänts upp och ner. Håll ett avstånd på minst 1,5 meter från varandra", ljuder uppmaningen i högtalarna.
I Ikeas bistro där man kan köpa korv sitter Susanne Lafork med dottern Elina, 10 år. Liksom så många andra har familjen fått känna av effekterna från coronaviruset. De har bokat av en utlandsresa, Elina går inte längre till fritidsklubben och Susanne har slutat åka kollektivt till sitt arbete på Hörcentralen.
Mitt i allt det trista har Susanne Lafork trots allt lyckats hitta något positivt.
– Jag har dragit ner på tempot. Jag känner inte längre samma press att göra saker eller träffa folk. Eftersom det inte går att åka hit och dit är jag mer hemma, säger hon.
Susanne Lafork tror att många, innan coronakrisen slog till, kunde bli stressade av bilder i sociala medier, där människor visade upp sina resor, middagar och inköp.
Hon menar att många nog känt en rädsla att gå miste om upplevelser som de trodde att andra var med om.
– Alla valmöjligheter har fött en prestigestress som minskat i och med coronan. Nu är det lättare att välja det man innerst inne vill, som att vara ute i naturen till exempel, säger Susanne Lafork.
En bit bort i Ikeas bistro sitter Johan Furenborn med 14-åriga dottern Ella. Johan är programrektor på Linnégymnasiet och tycker det är tråkigt att inte få träffa eleverna som hålls hemma sedan 18 mars.
Han spelar i en blåsorkester vars spelningar ställts in och Ellas fotbollsmatcher har bokats av. Bland mycket övrigt trist i influensans kölvatten.
Men liksom Susanne Lafork konstaterar Johan Furenborn att kris kan leda till nya insikter.
– Vi kan inte längre gå hem till äldre anhöriga och vi träffar färre vänner. Jag saknar dem och det har blivit tydligt hur viktigt sådant kan vara som man annars tagit för givet, till exempel människor som brukar finnas i ens närhet, säger Johan Furenborn.
Ett par kilometer bort, vid ett café i S:t Per Gallerian, har Jan Forsberg slagit sig ner för att fika. Han är pensionär och har nyligen återvänt till Uppsala efter många år i USA.
För att ta hand om sin 86-åriga mamma som lider av en demenssjukdom har Jan Forsberg flyttat hem till henne. Redan innan coronan slog till sa han upp mammans hemtjänst eftersom han tyckte att för många personer kom på besök. I dag är han glad över beslutet med tanke på smittorisken.
Jan Forsberg gillar att gå på konserter men allt sånt är ju otänkbart i nuläget. Hans nöjen inskränker sig numera i stort sett till att ta promenader och besöka Stadsbiblioteket.
Han sammanfattar tillvaron under coronan med en mening:
– Jag har tråkigt.
Men mitt i tristessen har han hittat något att värna.
– Jag ser hur skört livet är. Att det plötsligt kan komma ett virus som dödar massor av människor och att en av de som dör kan vara någon jag har kär. Jag inser att det gäller för mig att ta vara på den tid mamma och jag har kvar tillsammans.
Överallt diskuterar folk coronapandemin. Nellie Ekström, 22 år och Julia Karlsson, 23 år har stämt träff vid caféet i S:t Per Gallerian och tillsammans konstaterar de hur tråkigt det är att årets sista april-firande i Uppsala ställts in.
– Jag kommer nog att fira valborg på något sätt men troligen blir det bara med några få nära vänner, säger Julia Karlsson.
Finns det något gott som kommer ut av den här krisen?
– Ja, det är bra för klimatet. Konsumtionen minskar och det är mindre flygresande, påpekar Nellie Ekström.
I Kungsängen är Cristina Wahlström, 80 år, ute på promenad. Hon bor ensam och träffar inte längre sina vänner. Hon går inte in i butiker utan får matvaror levererade utanför dörren av barnbarnen.
– Det är klart att det blir ensamt, säger hon.
Ett glädjeämne är att barnbarnen kommit med påskägg och vinkat utanför fönstret.
Cristina Wahlström vill hålla sig informerad och lyssnar på nyheter om pandemin. Men konstaterar samtidigt:
– Det knäcker mig, det blir för mycket. Jag vill också höra något positivt.
Vad är positivt nu?
– Att folk ställer upp för varandra. I min trappuppgång har någon satt upp en lapp där det står: "Säg till om du behöver hjälp att handla".
– Vi i Sverige har det så bra och kanske har vi varit för inne i oss själva. Jag hoppas att den här hjälpsamheten blir kvar när det här är över.