Undersköterskorna Tannin Mahmoodi och Brita Molander verkar pigga och alerta när de slår sig ned vid lunchbordet i restaurangen vid ingång 70 på Akademiska sjukhuset. Men riktig så är det inte, även om de har nära till skratt och leenden.
– Vi är vid gott mod. Men vi är slutkörda, säger Tannin Mahmoodi.
De arbetar på centralintensiven en våning ovanför oss och ägnar sig i dag helt åt livsuppehållande vård av sjuka i covid-19, alltså vård där patienten ständigt övervakas, är sövd och får assistans för att överleva genom en respirator.
– Vården är ju egentligen densamma som vi inom intensivvården alltid ger, men ändå är allt nytt. Vi har dubbelt så många patienter, vi arbetar i full skyddsutrustning, det är mycket ny personal som måste instrueras och det är hela tiden förändringar och nya rutiner. Allt tär på krafterna, säger Brita Molander.
I Stockholm har vården gått in i ett speciellt krisläge där personalen arbetar många fler timmar. Tannin och Brita har hört rykten om att det kan vara på gång även i Region Uppsala. De tvivlar på att det vore bra.
– Jag tror att det finns en risk att vi inte pallar då, att vi i stället blir utmattade och får sjukskriva oss, säger Brita Molander.
Medan i princip hela världen gör vad de kan för att undvika närkontakt med den nya coronasmittan, så måste Brita, Tannin och deras kollegor varje arbetsdag omge sig med de allra svårast sjuka patienterna, varav en del inte överlever. Men för egen del känner de sig trygga på arbetet. Det är större risk att smittas på mataffären, säger de.
– Vi har all skyddsutrustning vi behöver och det råder ingen brist. De flesta har valt att prova ut personliga andningsskydd från Försvarsmakten. Och vi är redan duktiga på det här med hygien, säger Tannin Mahmoodi.
En bild av att säkerhetsrutinerna fungerar bra på intensiven är att det inte är svårt att ringa in personal när det uppstår behov av extra inhopp.
– Alla vill hjälpa till, på hela sjukhuset. Det är häftigt att känna sjukhusets kraft just nu, säger Brita Molander.
När nyheterna först kom efter nyår om hur en ny coronasmitta börjat spridas i Kina var det inget som vare sig Tannin eller Brita reagerade särskilt på. Att det dödliga viruset inom några månader skulle bli deras vardag och att de då skulle behöva vara de som fanns nära i livets slutskede, kunde de inte på något sätt föreställa sig.
Men nu är de där och har ständig närkontakt med viruset och då och då med döden. Anhöriga får skyddsklädda komma in på avdelningen för att vara med i livets slutskede, men det är inte alla som vill eller kan under rådande omständigheter. Då är det Brita och Tannin och de andra som finns där vid den sjukes sida.
– Vi måste hinna ge dem den omsorgen. Ingen ska behöva dö ensam, säger Brita Molander.
De beskriver sjukdomen som otäck och förrädisk, som något som äter upp de sjuka inifrån.
– Patienterna är väldigt, väldigt sjuka och får intensivvård mycket längre tid än vad vi normalt behöver ge. Viruset slår extremt hårt mot lungorna, som skriker efter hjälp, säger Tannin Mahmoodi.
De flesta åldrar drabbas och de har vårdat patienter födda på 80- och 90-talen.
– Coronaviruset visar inte hänsyn mot någon särskild. Man ska inte tro att man klarar sig bara för att man är ung, säger Brita Molander.
Villkoren är hårda för tillfället och personalen är trött. Men stämningen mellan kollegorna är ändå bra och stödet från övriga samhället väldigt stort. Det gör att arbetsmoralen fortfarande är hög. De behöver snart få ett sponsoravtal med viktväktarna för att kunna hantera alla godsaker som de bjudits på av allmänheten, skojar de.
Nu hoppas de att uppmärksamheten vårdpersonalen har fått ska löna sig i form av bättre arbetsvillkor framöver.
– Vi undersköterskor förväntar oss ett väldigt bra nytt avtal nu då vårt löpt ut. Förhandlingarna skulle ha varit klara men har skjutits fram till hösten, säger Tannin Mahmoodi.
Debatten om hur Sverige hanterat smittan har de inte ork att engagera sig i, trots att de ser den osminkade verkligheten bakom statistiken. Men de reagerar starkt när de ser folk sitta nära på uteserveringar eller stå trångt i en kö.
– Då tänker jag att de skulle behöva följa med oss på jobbet en dag. Alla måste ta det här på allvar, säger Brita Molander.