UNT har tagit del av orosanmälningar som gjorts till socialtjänsten i Uppsala kommun om att barn och unga utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck. I anmälningarna larmas om barn som utsätts för psykisk och fysisk misshandel. Vissa innehåller oro över att barn ska bli bortgifta och könsstympade och i några fall uttrycks oro över att barn ska ta livet av sig på grund av en mycket ofri livssituation.
Det är dock en liten del av orosanmälningarna gällande hedersförtryck som leder till insatser från socialtjänstens sida. Det visar siffror som UNT begärt ut. Av de 52 anmälningar som gjordes från 1 januari 2018 fram till sista juli 2019 avslutades 36 utredningar utan insats. 9 ledde till åtgärder, medan 7 utredningar ännu inte är klara.
Socialförvaltningen har på UNT:s begäran tittat närmare på varför dessa 36 utredningar inte lett till några insatser. I 4 fall har barnet inte varit i Sverige när första kontakten ska tas. I 9 fall har en förälder – vanligtvis mamman – bedömts kunna skydda barnet. I 23 av fallen har socialtjänsten inte kunnat bekräfta att barnet är utsatt eller så har oron inte varit tillräckligt stor för tvångsinsatser.
– När vi väl träffar barnen har de i många fall inte tillstyrkt det som står i anmälan, då blir det svårt för oss att gå vidare, säger Ola Jeremiasen, chef på socialförvaltningen.
Vågar barnen berätta?
– Det man kan konstatera är att andelen ärenden som avslutas utan insats är hög. Vi ser utifrån den här statistiken att vi behöver utveckla våra arbetsmetoder så att barn och ungdomar i större utsträckning vågar berätta för att vi ska kunna ge stöd.
Oroas du över att så få ärenden leder till åtgärder?
– Om det är så att barn far illa men inte vågar berätta är det självklart inte bra.
Ärenden som rör hedersrelaterat våld och förtryck är komplicerade. Att involvera familjen, vilket socialtjänsten har som regel att göra i andra ärenden, kan vara direkt livsfarligt för barnet när det handlar om hedersförtryck. Att få den utsatta att våga berätta kan av samma anledning vara mycket svårt. I flera av de orosanmälningar som UNT har läst har barnet/ungdomen berättat för exempelvis en lärare om sin situation och då uttryckt stor rädsla för att familjen ska få veta.
I 23 av de 36 utredningarna under 2018 och 2019 som inte ledde till någon insats höll socialtjänsten enskilda samtal med barnet. Men i 13 utredningar hölls inga enskilda barnsamtal. Anledningarna är olika, exempelvis att barnet var för litet, inte ville delta eller befann sig utomlands. I en utredning står dock att "pappa deltog" och i två fall finns ingen uppgift om varför samtal inte hållits.
En kartläggning som Länsstyrelsen gjorde 2017 visade att socialsekreterare i Uppsala tycker att de har för lite kunskap i att utreda hedersförtryck samt att det saknas rutiner för hur utredningarna ska gå till.
UNT:s granskning visar att de problemen finns kvar. I utredningar som rör hedersförtryck rekommenderar Socialstyrelsen att en riskbedömningsmetod som heter Patriark används. Men i de 36 utredningarna som vi tittat närmare på har socialsekreterarna sällan använt någon riskbedömningsmetod alls – och Patriark har aldrig använts.
Inspektionen för vård och omsorg (IVO) kritiserade tidigare i år socialtjänsten i Uppsala för att inte använda riskbedömningsinstrument i sina utredningar, inte bara i hedersärenden utan generellt.
– Vi använder inte riskbedömningsinstrument så ofta som vi borde. Vi behöver också bli bättre på dokumentation, det saknas till exempel ofta tillräcklig information om när, var och hur enskilda samtal med barn har förts, säger Katja Friberg, chef på socialtjänstens barn- och ungdomsenhet.
Trots att socialsekreterarna anser att de har för lite kunskap i ämnet utnyttjar de inte expertkunskapen på Uppsalabaserade organisationen Tris (Tjejers rätt i samhället), som Uppsala kommun har ett samarbetsavtal med. I endast en av utredningarna har Tris kontaktats för rådgivning.
– Varför Tris inte används mer vet jag inte, men det är beklagligt. Vi behöver uppmana våra medarbetare att använda all kunskap och stöd som finns, det här är svåra ärenden att utreda, säger Ola Jeremiasen.
Enligt Ola Jeremiasen har socialtjänsten satt igång åtgärder för att bli bättre på hedersutredningar. Bland annat finns det sedan årsskiftet två medarbetare på varje avdelning som fått mer utbildning i ämnet och som ska stötta socialsekreterarna.
– Vi gör mycket saker, men vi ser att vi behöver göra ännu mer, säger han.
Sofia Venemalm, strateg på Uppsala kommun med ansvar för hedersproblematik, tycker att UNT:s granskning visar på ett systemfel i socialtjänstens arbete vad gäller utredningar om hedersförtryck.
– Man måste börja jobba på ett annat sätt: Ha flera samtal med barnet för att öka chansen att barnet vågar berätta samt säkerställa att barnet skyddas innan föräldrarna kontaktas. Börja använda Patriark som riskbedömningsmetod. Och inte minst använda expertisen på Tris, säger hon.
Sofia Venemalm menar att cheferna måste bli tydliga med att heder är en prioriterad fråga.
– Och det är chefernas ansvar att se till att medarbetarna känner att de har tillräckligt med kunskap och stöd för att kunna göra bra utredningar.
Socialnämndens ordförande Eva Christiernin (S) konstaterar att situationen är allvarlig. Att det finns problem inom socialtjänsten vad gäller hedersärenden är något hon fått signaler om även tidigare. Nämnden har därför begärt att få full insyn i dessa utredningar med start nästa vecka.
– Vi behöver förstå vad det är som brister. Jag känner mig inte trygg i att socialtjänsten har den kunskap som behövs när siffrorna ser ut som de gör, säger hon.
Eva Christiernin är tveksam till om de utbildningsinsatser som pågår på socialtjänsten räcker, och är beredd att ta fram fler åtgärder.
Under 2018 gjordes totalt 7410 orosanmälningar gällande barn och unga i Uppsala kommun. Andelen som rör just hedersförtryck är alltså mycket liten. Mörkertalet tros dock vara stort. Till exempel visar en ny studie bland Uppsalas niondeklassare att 61 procent av de utrikesfödda flickorna inte själva kommer att få bestämma vem de ska gifta sig med.
– Det är inte bara vi på socialtjänsten utan hela samhället, däribland skolpersonal och idrottsledare, som tillsammans måste skapa bättre förutsättningar för att barn och unga ska våga berätta, säger Katja Friberg på socialtjänsten.