”Skeppet har bogserats bort!” Både kollegor och läsare hör av sig när jag på söndagsmorgonen sitter på redaktionen och håller koll på tipstelefonen. Den ack så omdiskuterade restaurangbåten har lämnat sin plats vid Kungsängsbron och dras nu av en fiskebåt ut mot Ekoln.
Min snabbtänkta reporterkollega Matilda Nilsson lyckas få tag på en båt som hon kan följa efter i. Själv sitter jag kvar framför datorn och försöker genom läsarbilder och telefonsamtal reda ut vart färden går och om bogseringen överhuvudtaget är tillåten.
Nu vet vi svaret – det var den inte. Och just frågor om tillstånd och avtal är som de flesta vet en återkommande del i berättelsen om Skeppet. Även mina egna minnen av krogbåten kan sägas börja i ett – om än ganska harmlöst – etiskt och juridiskt gränsland.
Det var våren 2010. Skeppet hade charm – om än en sjaskig sådan. (Det står jag fortfarande för, trots de senaste årens turer.) Det var där som jag och mina vänner som 17-åringar kunde dricka vår första svenska krogöl, under diskussioner om vem som skulle köpa nästa runda och ständigt rädda för att bli påkomna.
Att jag trots min pojkaktiga uppsyn ändå kom ombord berodde till stor del på en 18-åring som brukade hänga på den ungdomsgård där jag arbetade under gymnasiet. Han var nämligen dörrvakt på Skeppet och vinkade glatt och bekymmerslöst in sina yngre vänner när vi dök upp vid landgången. Nu i efterhand kan man ifrågasätta lämpligheten i att anställa en person som nyligen blivit myndig som dörrvakt på den krog dit alla hans kompisar går. Men då klagade vi inte alls.
När vi själva fyllde 18 blev det allt glesare mellan besöken. Åren gick och vi tittade åt ett annat håll samtidigt som vår kära flytande krog gick ner sig mer och mer. Den stängde i några månader, öppnade på nytt, stängde igen och kantrade till sist.
När jag nu arbetar som reporter på UNT är det nästan som att en högre makt har sett till att jag har varit i tjänst när något har hänt med Skeppet. När båten i början av hösten inte hade flyttats trots att avtalet om hamnplats gick ut åkte jag och träffade irriterade fritidsbåtägare. När räddningstjänsten en vecka senare larmades om att det brann ombord råkade jag vara den enda som var på plats på tidningen. Och nu i söndags satt jag alltså ensam på redaktionen när Skeppets decennium i Fyrisån helt oannonserat tog slut. Utan tillstånd.
Cirkelslutning för mig och krogbåten. Men trots allt strul – tack för den första ölen, Skeppet!