Kala vårträd som tycks sprängas rakt ur gatstenen och sparsam bebyggelse. Vaksala torg i början av 1900-talet skiljer sig från nutidens torgbild.
Gunnar Leche-ritade Vaksalaskolan, som numera är ett klassiskt kännetecken vid torget, byggdes först 1925-1927. Och Uppsala konsert och kongress har många decennier framför sig innan långa diskussioner ska leda till ett nytt konserthus.
Stenbeläggningen på Vaksala torg är i dag av platta gatstenar. När Paradgatan anlades 2016 gav fyra stora mer än 100-åriga lönnar vika för biltrafiken. Det finns nya träd längre in på torget, men de är inte fullt så mäktiga som de från det svartvita fotografiet från 1901-1902.
Av de gamla byggnaderna längs Väderkvarnsgatan finns i dag inga kvar. Skorstenen från Vaksala gamla tegelbruk skymtar till vänster. Bakom bildens största byggnad, ett tvåvåningshus, låg tidigare stadens väderkvarn. Den som gav namn till Väderkvarnsgatan.
Nu står här det stora Sverrehuset från 1970 vid Väderkvarnsgatan. Uppsalahems hyreshus med drag av 1960-talets brutalism är just nu utrymt för om- och tillbyggnader.
Också affärslivet på torget har förändrats. Trogna UNT-prenumeranten Elsie Nyberg, 95 år, minns de stora höstmarknaderna när bönderna kom in från landet med sina tunnor med mat.
– Då var det full rulle. Då kom de från landet och hela torget var fullt. Jag minns att mamma alltid gick ned och köpte syltlök.
Elsie Nyberg är uppväxt i Fålhagen och bor nu här igen. Hon har sett östra staden förändras. När hon var barn på 1930-talet slutade staden i åkermark efter Gränby.
– Det var landet som vi sa då. Hela Salabacke fanns inte då, det var bara gärden. Det fanns en bonde kommer jag ihåg, för vi stal rovor av honom en gång, säger hon med glimten i ögat.
Fålhagen bestod mest av villor och var inte lika tätt bebyggt som i dag. Barnen i området badade i Lergropen, en källsjö med hopptorn där Almtunaskolan ligger i dag.
– Där levde vi ungar jämt runt på sommaren. Jag lärde mig simma där. Det var backar omkring sjön som hette Bäves backar. De låg där koloniområdet är nu. Där åkte vi skidor på vintrarna.
För att ta sig in till stan åkte man spårvagn. Den gick från Stora torget, till Vaksalagatan, vidare in på Väderkvarnsgatan till Strandbokilen och till Törnrosgatan där Elsie bodde.
– På vintern hade konduktören stora skinnstövlar. Det var kallt att stå på spårvagnen på den tiden, det fanns ingen värme och vi passagerare satt på träbänkar, säger Elsie Nyberg.
För ungarna fanns också andra färdmedel än spårvagnen. Från tegelbruket gick vagnar som barnen hängde på. På vintern kom vuxna och sågade loss isblock från Lergropen för att använda till att kyla mat i. Då liftade ungarna med häst och vagn tillbaka.
– Det var bara grusvägar. Det fanns inget asfalterat på den tiden.
När hon var lite äldre jobbade hon på Berglöfs fabrik vid Svintorget (numera Kungsängstorg).
– Jag vet inte om det heter Svintorget längre, men det finns några statyer med grisar där.
Elsie sydde blusar och kunde se ut över Svintorget från fönstret när bönderna sålde grisar.
– Det var ett riktigt hallå, för ibland smet grisarna och sprang mot ån och bönderna sprang efter. Man hade lite roligt åt det, skrattar Elsie.