– Vi, människor är så smart konstruerade att vuxna har ett biologiskt system som gör att vi vill ta hand om varandra. Det kan triggas igång av en skrikande baby eller en kollega som visar att den behöver hjälp. Om någon är i nöd vill vi hjälpa personen. Det är förutsättningen för anknytningsteorin, säger Elin Lundberg, som är socionom och psykoterapeut.
Vi träffas i Uppsävja, där hon har sin mottagning hemma i villan. I ett litet ombonat rum, med mycket kuddar och gosedjur, tar hon mot klienter för terapisamtal. Hon reser också och föreläser om anknytningsteorin och har just skrivit boken "Håll om mig, släpp mig fri – om barns anknytning till föräldrar", som släpps snart.
– Jag ville skriva en lättläst bok med tips till föräldrar. En bok jag själv skulle ha velat läsa som förstagångsförälder, säger Elin Lundberg, som har tre barn.
Vilken nytta har en vanlig förälder av anknytningsteorin?
– Om man är trygg behöver man den inte; då räcker det att gå på instinkt. Medan den som är lite otrygg eller vill ändra sitt beteende gentemot sina barn kan ha nytta av anknytningsteorin. Beteenden med koppling till anknytning går ofta i arv. Det är lätt att omedvetet överföra det som man själv har upplevt, säger Elin Lundberg.
Hur viktigt det är för barn att ha vuxna att knyta an till har nog de flesta av oss hört talas om. Men anknytningsteorin – vad innebär den egentligen? Elin Lundberg förklarar att det som gällde på savannen för 200 000 år står sig än i dag.
– Vi är fortfarande anpassade till livet som nomader och ett litet barn klarar sig inte ensam på savannen. Efter en timme är det uppätet av ett rovdjur. Därför är barnet inställt på att söka kontakt med en trygg vuxen när den blir rädd.
Elin Lundberg, som studerat pedagogik, är mån om att förklara lättfattligt. Hon tar fram tre gosedjur i form av Ior och en Tiger i plast när hon förklarar hur en trygg anknytning fungerar.
– En baby behöver en vuxen som kan tillgodose dess fysiska och psykiska behov, som mat, en säng, närhet och kärlek. När det fungerar bildas ett osynligt band mellan vuxen och barn. Det är anknytningen, förklarar hon.
När anknytningen fungerar väl utvecklas barnet till att våga visa sina känslor som vuxen. Barnet blir självständigt och tryggt, och vet att det finns vuxna som räddar dem från faror. Det lär sig känna tillit till människor.
– Det gör att babyn vågar ge sig iväg från föräldrarna för att utforska världen när den får tråkigt. Blir den rädd eller trött kan den bege sig tillbaka till förälderns trygga famn, säger Elin.
Det var den engelska psykiatern, John Bowlby som kom på anknytningsteorin. Han blev berörd av att se hur ledsna barn blev när de låg på sjukhus utan kontakt med föräldrar. Då, under sent 1940-tal, trodde man att det räckte med mat, kläder och ett hem för barns välbefinnande. När han påstod att de behövde nära relationer med vuxna blev han hånad och nästan utesluten ur psykoanalysföreningen, skriver Elin Lundberg i sin bok.
Men han var inte helt ensam, forskaren Harry Harlow stärkte Bowlbys tes genom ett experiment. Han tog apbebisar ifrån deras mammor och lät dem gå in i en bur med två apliknande ställningar, en var gjord av stål och hade nappflaska, den andra var pälsbeklädd och mjuk.
– Apbebisarna drack först mjölk hos stålmamman. Sen övergav de henne och kramade pälsmamman resten av dagen. När forskarna skrämde apbebisarna for de iväg till pälsmamman utan att bry sig om maten, säger Elin Lundberg.
Harlows experiment gjorde anknytningsteorin rumsren. Men det är inte alltid som anknytningen fungerar optimalt.
– Vissa föräldrar gillar inte närhet. Den kan uppleva barn som klängiga, och lär dem dölja sina känslor när de blir rädda. Det tolkar barnen som att känslor inte biter på föräldrarna och får dem att ändra strategi för att få föräldrarnas uppmärksamhet, säger Elin Lundberg.
Den sortens otrygga undvikande anknytning är vanlig i västvärlden, cirka 25 procent av föräldrar beter sig så. Beteendet kan leda till att barnen förlorar kontakten med sina känslor. Men om faran uppstår vet barnet att föräldrarna kommer att skydda det.
– Barn som möts av kommentarer som: "Men skärp dig" eller "Bit ihop" kan bli distanserande och undviker närhet med andra. De går miste om mysig närhet och riskerar att som vuxna inte kunna uttrycka sina känslor till andra, säger hon.
Så finns otrygg ängslig anknytning. Det är föräldrar som hindrar barnen att frigöra sig för att utforska världen. Föräldrarna är själva oroliga för farorna som kan drabba barnen och överför sin ångest.
– De barnen lär sig tolka allting känslomässig. Men det är jobbigt att vara så känslostyrda. Deras liv blir en berg-och-dalbana. De lär sig att chansen till överlevnad ökar om de maximerar sina känslor, säger Elin.
Genom att vara krävande väcker de här barnen förälderns omsorg och får föräldrarnas hjälp när faran är som värst.
Det finns även en liten grupp föräldrar som inte kan rädda sina barn från faror. De skapar en otrygg rädd anknytning. Cirka tio procent av barnen upplever det. I vissa fall är föräldrarna faran för barnen – de kan vara våldsamma och misshandla sina familjemedlemmar – eller drogberoende, sjuka eller av andra orsaker ha svårt att ta hand om sina barn.
– Deras barn kan uppleva en rädsla utan slut, känna sig ensammast i världen och att det inte finns någon räddning för dem, säger Elin Lundberg.
Att inte känna trygghet hos föräldrarna innebär att barnen måste fly – och för att påminna om savannen i början av artikeln – flyr de ifrån föräldrarna riskerar de att dö inom en timme. Därför söker sig de tillbaka till den farliga föräldern som återigen skrämmer det. Det blir en ond cirkel och anknytningssystemet bryter samman.
– Bland barn som haft en svår barndom är det vanligare med sjukdomar som cancer, stroke, hjärtsjukdom, olycksfall och övervikt. Livslängden minskar med i snitt tjugo år för den med många negativa upplevelser under barndomen, som psykisk eller fysisk misshandel, eller sexuella övergrepp, säger Elin.
Går det att reparera en otrygg anknytning under ett barns uppväxt?
– Hjärnan är formbar hela livet och det är aldrig för sent att få en trygg förvärvad anknytning. De som blir trygga senare i livet kan bli mycket empatiska och lyhörda. De vet hur det är att känna sig maktlösa och förstår hur viktig lyhördhet gentemot andra är. De har alla möjligheter att bli trygga föräldrar när de bearbetat sin barndom.