Förintelsen
När Juliana Levin kom till Sverige efter att ha räddats ur koncentrationslägret Bergen-Belsen 1945 vägde hon 25 kilo. Hon var 23 år, men den svenska vårdpersonalen trodde att hon var i 10-årsåldern.
– Hon var nästan död. Det var en kvinna som fick mata henne, annars hade hon inte överlevt. Hon orkade inte ens lyfta skeden till munnen, säger Juliana Levins dotter Susanne Levin, författare och informationsansvarig i Judiska föreningen i Uppsala.
Juliana Levin var den enda i sin ungerska familj som överlevde utrotningslägret. Hennes föräldrar gasades ihjäl. Juliana pratade sällan om de där fasansfulla åren, men de satte djupa spår.
– Hon var jätterädd för smärta, hon var rädd för flugor och hundar och var alltid jättenoga med att tvätta sig. Som barn till överlevande har jag också präglats mycket av hennes erfarenheter. Jag identifierar mig mycket med min mamma. Men för mig har det snarare gjort att jag drivs av aggressioner, jag tänker 'fan heller att jag låter mig kuvas'.
Juliana kom att leva de återstående 74 åren av sitt liv här i Uppsala. För en månad sedan, i december, dog hon 98 år gammal. Susanne Levin ser det som sitt ansvar att berätta sin mammas historia. Hon föreläser på skolor, har skrivit flera böcker och hennes dokumentärfilm "De blev våra mödrar" visas varje år på Förintelsens minnesdag i Uppsala.
Inte bara judar mördades i Förintelsen. Romer, homosexuella och personer med funktionshinder var andra grupper som nazisterna ville rensa ut. Susanne Levins viktigaste budskap är det om alla människors lika värde:
– Vi behöver minnas Förintelsens offer för att Sverige och världen ska bli bättre, särskilt nu när främlingsfientligheten växer. Att vara lite rädd för främlingar är normalt. Men jag är rädd för att rädslan ska slå över till något farligt, att det ska sluta i katastrof på samma sätt som under andra världskriget.
Hoten mot judar har ökat det senaste årtiondet. Terrorattentat i Europa riktade mot judar har lett till stora säkerhetsarrangemang och polisbevakning kring judiska sammankomster, såväl i Uppsala som i övriga Sverige. Från Malmö kommer rapporter om att många judar flyttar från staden.
Enligt judiska företrädare kommer hoten främst från högerextrema samt från en del grupper med rötter i Mellanöstern. En stor del av Uppsalas judar döljer sin identitet, säger Susanne Levin.
– Jag känner mig hotad mer eller mindre hela tiden. Det ligger kvar sedan generationer, det har aldrig varit ofarligt att visa sig som jude. Jag bär alltid min Davidsstjärna runt halsen, men om jag ska till ett område i Uppsala där det bor många från Mellanöstern skulle jag nog ha en halsduk på mig. Jag känner ingen judisk man som skulle gå runt med en kippa, helt enkelt av rädsla för att få på käften.
Vad tänker du om att det är så?
– Det är såklart hemskt. Men som jude har man ändå möjlighet att dölja sin identitet. Har man en annan hudfärg kan man inte det. Jag har två adopterade barn som är mörkhyade. Om rasismen och antisemitismen fortsätter växa och vi till slut måste fly: vart ska vi då fly? Det funderar jag ibland över. Det ser ju likadant ut i andra europeiska länder.
Filmen "De blev våra mödrar" visas gratis i Sankta Maria kyrka i Stenhagen på Förintelsens minnesdag den 27 januari kl 18.30.