Vi träffar Hanna-Lisa Ek på nyårsaftonen, bara några timmar innan 2010-talet övergår i ett nytt decennium. För 103 år sedan, när det fortfarande var 1910-tal, föddes Hanna-Lisa Ek strax utanför Sölvesborg. Hennes blekingska dialekt har hon behållit genom hela livet, trots 50 år i Uppsala och 23 år i Indien.
– Mina nyårsplaner är att jag ska på nyårsbön i kyrkan klockan 17 och sedan ska jag hem och lägga mig, säger Hanna-Lisa Ek, när vi sätter oss vid hennes köksbord.
Kyrkan har präglat hennes liv ända sedan uppväxten i Sölvesborg. Hon växte upp med sina föräldrar och två yngre bröder, Olle och Ivan.
– Sölvesborg var väldigt idylliskt. En vacker liten stad vid vattnet, säger hon.
1923 började Hanna-Lisa Ek i folkskolan i Sölvesborg. Flickorna gick i en klass och pojkarna i en annan.
– Det var väl ganska onödigt att separera oss på det sättet egentligen, men man tog det för givet.
Trots att hon beskriver uppväxten som idyllisk, berättar hon att det fanns mycket fattigdom i Sverige på den tiden. Många var beroende av att få hjälp med både kläder och husrum.
Under kriget arbetade Hanna-Lisa Ek bland annat på Kungliga telegrafverket. Hennes lillebror Olle åkte som frivillig till Finland för att delta i det finska vinterkriget. Han återvände aldrig till Sverige igen.
Det var Hanna-Lisa Eks kyrkliga engagemang som 1946 förde henne till Uppsala. Hon hade fått upp ögonen för organisationen Kvinnor för mission, och beslutade sig för att gå med och flyttade till Funbo.
– Uppsala var en mycket trevlig stad på den tiden. Och mycket mindre så klart, säger Hanna-Lisa Ek.
Efter fem år som småskollärare tog Hanna-Lisa Ek det stora klivet ut i världen. Via England anlände hon med båt till Bombay i Indien, en resa som tog tre veckor. I staden Kodaikanal i södra Indien arbetade hon sedan som lärare på ett internat för svenska barn.
1956 flyttade hon tillbaka till Funbo för att arbeta. Men 1965 blev längtan till Indien för stor, och hon flyttade tillbaka. Den här gången var hon föreståndare för en skola för indiska barn. Undervisningen skedde på engelska och tamil.
– Jag tycker så mycket om Indien. Sedan jag pensionerade mig och flyttade tillbaka till Funbo för gott år 1983 har jag besökt Indien flera gånger och fått många besök av mina gamla lärare och elever därifrån. De tyckte att Uppsala var väldigt rent och städat.
Hon berättar att mycket hade förändrats i Uppsala medan hon var bosatt i Indien.
– När jag kom tillbaka kändes Uppsala mer som en storstad. Det var betydligt fler människor och mer trafik.
Enligt Hanna-Lisa Ek har samhället gått mot det bättre jämfört med när hon växte upp.
– I dag pratas det mycket mer om jämlikhet och vi tänker mer på de utsatta i samhället.
Hon följer fortfarande samhällsdebatten flitigt och läser varje dag tidningen och lyssnar på radio. Hon har en positiv inställning till det nya decenniet, men medger att det finns en hel del orosmoment.
– Klimatfrågan är ju oerhört angelägen. Vi borde tagit tag i den för många år sedan. Ibland verkar det som att politikerna inte riktigt vet vad de vill.
Hanna-Lisa Ek har aldrig varit gift, men säger att hon har "haft fullt upp ändå". Sedan pensionen 1983 har hon bott i det vita huset i Funbo, och trots sin aktningsvärda ålder bor hon fortfarande där på egen hand.
– Här ute har jag det bra och jag har inga planer på att flytta, säger hon.