De första vi mötte var Roland, 70, och Birgitta, 67, som inte ville vara med på bild.
– Vi lärde känna varandra 1978 när vi jobbade på länsstyrelsen, berättar Roland.
– Och det var inte så dumt, på så vis var det varken vin eller sprit med, säger Birgitta.
– Nä det blir mindre överraskningar då, säger Roland.
Makarna har gjort det mesta tillsammans i livet.
– 1989 köpte vi en husbil, så vi var ganska tidiga med att ha en sån. I 30 års tid har vi åkt runt i Europa. Längsta resan var till Marocko, säger Birgitta.
Att bli kär i en kollega på arbetsplatsen är inte så konstigt menar Åke Pålshammar. Det behövs en viss exponering för att kärleken ska trigga i gång. En annan förutsättning är att personen har egenskaper som värderas extra högt av oss, men det är ofta på ett omedvetet plan.
– Att kunna bli kär är en medfödd förmåga, men den kräver att vi från början också får någon form av träning.
Den första träningen sker i relationen till föräldrarna när de svarar på barnets signaler och ett band bildas mellan dem.
– Vi vet en hel del om vad som händer med oss när vi blir kära men inte varför man blir kär i en viss person. När vi ser och hör den personen vi blivit intresserade av aktiveras hormoner som får oss att må bra och som påverkar nästan hela hjärnan, till exempel vårt minne och hur vi planerar. Minnet blir kraftfullare och vi minns detaljer om den vi blivit kär i som vi vanligen inte gör. Planeringen styrs efter att få träffas igen och att få ett nytt påslag av hormonerna.
Emma, 32, och Jonas, 34, träffades på Magnussons uteservering för fem år sedan.
– Vi kollade in varandra under kvällen, sen hörde jag att Jonas och hans kompisar satt och pratade om hur man ska ta kontakt och då tänkte jag vad sjutton, nu får det väl hända något, säger Emma.
– Och då frågade vi Emma och hennes kompis om de ville komma över till vårt bord, säger Jonas.
– Sen trodde jag inte att det skulle bli något mer för Jonas svarade inte på mina meddelanden. Men det visade sig att han fjällvandrat och inte haft mottagning.
Lennart och Ann-Margret Lund, båda 76, träffades på Stadshotellets dans för nästan 60 år sedan.
– Kemin stämde. Sen sa Lennart att nu ska vi hem och äta kräftor. Jag tänkte att det där tror jag inte riktigt på men jag får väl följa med hem och kolla. Han hade en hel balja full.