Du tilldelas Upsala Läkareförenings Rudbeckpris. Hur känns det?
– Det känns jättelyxigt, det är en stor ära. Det är kanske så att läkarkåren längtar efter att resultaten av genetisk forskning ska kunna användas i kliniken. Det hoppas jag i alla fall.
Jag tänker prata om det under prisutdelningen, och berätta om vår forskning på autoimmuna sjukdomar.
På vilket sätt kan er forskning på olika däggdjurs gener användas inom sjukvården?
– Genetiken ger en djupare förståelse för sjukdomar och kan hjälpa till att inte bara ställa en diagnos utan också se den bakomliggande orsaken. Det kan ge en mer skräddarsydd sjukvård.
Genom att undersöka vilka gener som är de samma hos till exempel hundar och människor, kan vi se vilka gener som kan bära på riskfaktorer för vissa sjukdomar. Sedan räcker det sällan att ha en viss gen för att drabbas av en sjukdom. Ofta är det flera gener som samspelar och vissa sjukdomar är till exempel vanligare bland kvinnor än bland män och kan därför bero på en kombination av gener och hormoner.
Hur kom det sig att du blev forskare?
– Jag har alltid tyckt att medicin är spännande och tänkte från början att jag skulle bli läkare. Sedan är jag född utan lungpulsåder, så jag skulle inte leva om det inte fanns bra biomedicinsk forskning. Jag tycker om att lägga pussel och gillar tanken på att min forskning med tiden kan komma andra människor till godo. Jag blev forskare istället för läkare just för att jag gillar att klura och försöka förstå hur saker fungerar.
Dina forskargrupper har forskat mycket om hundars gener. Varför?
– Många hundraser är delvis inavlade, vilket gör det lättare att hitta sjukdomsgener. Man kan använda sig av några hundra individer för att göra så kallade associationsanalyser medan samma analyser hos människor kräver tusentals eller tiotusentals patienter. Sedan tycker jag om hundar och gillar det faktum att vårt jobb kan leda till bättre behandling för både människor och djur.
Just nu håller vi på med ett stort projekt där vi vill få in blodprover från äldre, friska hundar samt sådana som har mammartumörer, alltså bröstcancer, eller skelettcancer.
Har du själv några husdjur?
– Jag delar min tid mellan Sverige och USA och därför går det inte riktigt.
Hur är det att arbeta i två länder så långt ifrån varandra?
– Att arbeta både på Broad Institute, som är ett samarbete mellan MIT och Harvard, och här i Uppsala kan vara påfrestande. Jag försöker somna så fort som möjligt på kvällen när jag flyger från USA för att vara någorlunda pigg när jag landar i Sverige på förmiddagen. På vägen tillbaka brukar jag arbeta med artiklar och andra texter.
Vad väntar för dig i framtiden?
– Bland annat ska SciLifeLab, som jag var med och startade 2010 och där jag fortfarande är involverad, delta i ett globalt projekt där målet är att man inom de närmsta tio åren ska avläsa arvsmassan hos alla jordens 1,6 miljarder arter, som del av något som kallas Earth Biogenome Project. Detta för att lära sig mer om arterna. Det krävs ytterligare finansiering men de metoder och plattformar som behövs finns här i Sverige.
Det låter säkert väldigt ambitiöst att kartlägga alla arter och jag är väl lite tveksam till om vi kommer att hinna det. Men jag tror att vi i Sverige har en viktig roll i att koordinera arbetet och till exempel samarbeta nära med länder som har ett liknande klimat och flora och fauna.
