Det är onsdag den 24 april 2019. Regionfullmäktigemötet i Enköping har precis börjat när den moderate politikern Stefan Olsson känner hur märkligt hans hjärta slår. Snabbt och oregelbundet.
Det är obehagligt, men Stefan Olsson tänker att det nog går över strax. Som regionstyrelsens ordförande – alltså den högsta politiska chefen i Region Uppsala – är han den förste upp i talarstolen.
– Sedan gick jag och satte mig, men efter nästan en timme hade det fortfarande inte slutat. Så jag bad en vän i Miljöpartiet som är allmänläkare att känna på min puls. Han sa att han knappt kände pulsen och att vi måste åka till akuten, säger Stefan Olsson.
På akuten konstateras att Stefan Olsson har förmaksflimmer. Inget som i sig är livshotande, men som ökar risken för blodpropp och stroke. Efter samtal med läkare blir Stefan Olsson sjukskriven för svår stressreaktion. Den stora trötthet som han känt i flera månader övermannar nu honom.
– Det fanns dagar när jag knappt kom ur sängen. Allt gick i slow motion.
Stefan Olsson reser sig ur den ljusgrå fåtöljen och hämtar kaffet som gurglat klart i bryggaren i köket. Förmiddagstrafiken på Luthagsesplanaden tre våningar nedanför hans lägenhet brusar svagt.
Hösten 2018 hade varit rolig men tuff. Först en lång valrörelse och därefter ett intensivt arbete med att sy ihop ett nytt styre, som utmynnade i en blågrön koalition där Stefan Olsson fick den högsta politiska posten. Jobbet snurrade ständigt i huvudet.
– Jag kände det i kroppen på olika sätt. Framför allt var jag oerhört trött. Under julledigheten var jag tvungen att sova middag om jag gått en promenad.
Men på väg att bli utbränd? Nej, det trodde han inte. Han älskade ju sitt jobb och hade bra kolleger.
– Även om det var mycket att göra hade jag kul hela tiden. Så jag tänkte att jag kämpar på. Jag ville vara ambitiös och leverera nu när jag fått ett nytt fint jobb och sytt ihop en bra överenskommelse.
Stefan Olsson var en av de 60 588 personer som 2019 sjukskrevs för utbrändhet, eller utmattningssyndrom som det korrekt heter. Det är i dag den vanligaste orsaken till sjukskrivning.
När sjukdomen blev en egen diagnos 2005 trodde många experter att utbrändhet bara drabbade personer som känner en negativ stress. I dag vet man bättre. Även rolig stress kan leda rätt in i väggen, konstaterar Fred Nyberg, professor i biologisk beroendeforskning vid Uppsala universitet som forskar om hjärnan.
– Också de som tycker att jobbet är kul och själva tar på sig extrauppgifter drabbas. Till slut kan det helt enkelt bli för mycket för hjärnan att klara av, säger han.
Varför vissa blir utbrända och andra inte är forskarna inte helt säkra på. Det handlar om den totala arbets- och livssituationen men också delvis om personlighet, enligt Fred Nyberg.
– Ju större risktagande, nyfikenhet och kanske också kreativitet – desto större risk, verkar det som. Ofta i kombination med att vilja lyckas och göra allt perfekt.
Men det går att minska risken att bli utbränd. Knepet är att koppla bort jobbet ibland.
– Man måste kompensera med annat i livet, gärna någon hobby och framför allt motion. När man motionerar stimuleras nybildning av nervceller som rättar till obalans i hjärnan. Samma sak när man är ute i naturen. Att gå eller jogga i naturen kan enligt min mening vara den bästa medicinen.
Varför blir så många utbrända i dag?
– En av flera anledningar kan vara den ständiga uppkopplingen. Forskning visar att den som tillbringar mycket tid med mobilen och på sociala medier oftare får försämrad sömn, vilket kan ge ökat stresspåslag och påverkar hjärnans kapacitet, säger Fred Nyberg.
Stefan Olsson har insett vikten av att ha något vid sidan av jobbet. När han i somras låg och deppade i soffan utan lust att göra något alls gav han sig själv en spark i baken.
– Jag sa till mig själv att jag måste skärpa mig och göra något jag tycker är kul men som inte har med politik att göra. Så jag köpte en ny kamera och började fota. Det är jättekul, jag kan gå helt upp i det.
På vardagsrumsväggarna omkring oss hänger förstoringar på några av alstren. Det är närbilder på mönster: en anslagstavla med nerrivna lappar, en trave ihoppackade kartonger, solbelyst bark på en tall.
I höstas började Stefan Olsson jobba igen. Han trappade upp gradvis och arbetar i dag heltid, men är noga med att känna efter och kan skippa ett möte om det börjar snurra. För många tar det betydligt längre tid att komma tillbaka.
– Min läkare säger att jag drog i handbromsen i tid. Jag var sjuk, men inte så utslagen som många med utmattningssyndrom blir. Nu mår jag bra, även om jag är känsligare för stress än tidigare.
Men tjänsten som regionstyrelsens ordförande grejar han inte längre. Partikollegan Emilie Orring har nu ersatt honom och han har fått hennes tjänst som regionråd. Det var smärtsamt att kasta in handduken, konstaterar han.
– Jag hade byggt upp så mycket och jobbat hårt för att komma dit. Men den värsta besvikelsen börjar lägga sig nu.
Vad hade du kunnat göra för att inte bli utbränd?
– Med det jag vet i dag hade jag sett till att ha ett schema som inkluderar återhämtning. Jag skulle haft en hobby vid sidan av, som fotograferingen, och sett till att aldrig skippa ett träningspass. Jag hade också krävt att regionen gått in med stödresurser eftersom det var för mycket som skulle göras på kort tid.
Stefan Olsson har varit helt öppen med sin utbrändhet. Dels för att han var tvungen – hans sorti skedde ju inför öppen ridå. Dels för att han aldrig känt någon skam kring det han drabbats av. Men han har insett att det är en diagnos som många döljer.
– Att ha en sjukdom är ju att vara svag. Inte minst i politiken är sånt ett minus och folk är rädda att förlora sina jobb om de berättar. Det var nog jag också först. Men jag tänkte att alltid kan man väl hjälpa nån genom att vara öppen. På Facebook har jag skrivit ner lite tankar om utbrändhet och fått jättestort stöd. Jag har också fått veta nu att jättemånga i min bekantskapskrets själva drabbats någon gång.
Intervjun är slut. Stefan Olsson ska cykla iväg till ett möte. På väg ut i hallen skymtar jag sängen i sovrummet, på vilken ett prydligt virkat överkast ligger utslätat. En ny vana sedan i somras då han mådde som sämst, säger Stefan Olsson. Han stryker sig över skägget och skrattar till.
– Det var nån som sa att har man bäddat sängen har man i alla fall gjort en bra sak den dagen.