En viktig förklaring uppges vara att kvinnor och män söker sig till olika sektorer och yrken.
– Kvinnor jobbar oftare inom offentlig sektor som erbjuder sämre löneutveckling medan männen i högre utsträckning söker sig till privat sektor med högre löner, säger Anna Sjögren, forskare och nationalekonom vid IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utredningspolitisk utvärdering, Uppsala universitet.
IFAU konstaterar i en rapport att högutbildade män och kvinnor har ungefär lika höga löner vid 25 års ålder men vid 45 års ålder är männens genomsnittliga månadslön cirka 25 procent högre. Ingångslönerna är alltså ungefär desamma men sedan drar männen ifrån.
– Löneutvecklingen för kvinnor blir sämre vid familjebildning. Särskilt märks det efter första barnet då det framförallt är kvinnor som tar ut föräldraledighet och jobbar deltid. Dessutom händer det oftare att kvinnor efter första barnet väljer mindre karriärorienterade vägar, vilket får negativa konsekvenser för löneutveckling, säger Anna Sjögren.
Högutbildade män och kvinnor byter företag ungefär lika ofta men männen har bättre löneutveckling oavsett om de stannar eller byter företag, konstateras i rapporten som är en sammanställning av flera olika forskares studier.
Men tar man bort alla mätbara förklaringar finns det ändå kvar ett könslönegap; det finns oförklarliga orsaker bakom 4,4 procent av skillnaderna.
Handlar det om diskriminering?
– Det kan man inte enkelt slå fast. Till viss del kan det handla om en normdriven självdiskriminering, som till exempel att kvinnor avstår från att bli chefer trots att de är mer välutbildade än män, säger Anna Sjögren.
Men det finns också andra anledningar till att kvinnor inte kommer till toppositioner.
– Chefer rekryterar ofta personer som liknar dem själva. De letar i de egna nätverken och hittar där en man och känner igen kompetensen. Det bidrar till att män rekryteras till de höga jobben. I lagens mening är det diskriminering, att värdera kompetens baserat på kön, men det sker ofta på ett omedvetet plan.
Anna Sjögren tillägger att det finns forskning som visar att kvinnor som gör stora karriärsprång fortfarande anses normbrytande och att det medför en ökad risk för skilsmässa.
Samtidigt visar andra studier att det företrädesvis är kvinnor som utför de där sysslorna på en arbetsplats som möts mer av glada tillrop än ger högre lön. Det kan vara att fixa julfesten, hålla rent i köket eller ordna sådant som bidrar till den allmänna trivseln.
– Att säga nej och inte ta på sig uppgifter som det förväntas av kvinnor kan däremot ha sitt pris. Medan ingen förväntar sig att män ska ta sig an de uppgifterna är kraven annorlunda på kvinnor.
Något som ofta hörs i debatten är att kvinnor måste bli bättre på att löneförhandla, men så enkelt är det inte.
– Det finns en risk att det straffar sig för en kvinna som går utanför strukturerna och börjar löneförhandla som en man. Att en kvinna inte nödvändigtvis får samma gehör som en man bidrar nog till att kvinnor inte tar för sig lika mycket som män, säger Anna Sjögren.
Löneskillnaderna har minskat både i ett kortare och längre perspektiv. Mellan år 2017 och 2018 med 0,6 procent och sedan 2005 med 5,6 procent. Men skillnaderna är inte lätta att radera ut.
Anna Sjögren påpekar att förklaringar av den här typen kan bidra till varför det går trögt att få bort löneskillnaderna.
– Att de här frågorna lyfts fram varje 8 mars blir en blåslampa. De företagare som vill rekrytera de bästa talangerna måste öka sin medvetenhet och byta strategi.