– Medias roll är jätteviktig för de församlingsmedlemmar som fått känslomässiga skador. De har blivit hjärntvättade och förlorat verklighetskontakten, och behöver hjälp av samhället och juridiken för att få veta vad som är rätt och fel, och att de är oskyldiga till de brott som de utsatts för, säger läkaren och psykoanalytiker, Rigmor Robèrt.
Sedan år 2004 har hon följt avhoppare, medlemmars anhöriga, barn och andra som lidit på grund av allt som skett inom Filadelfiaförsamlingen i Knutby. Rigmor Robèrt är kritisk till att ledaren Åsa Waldau, som ansåg sig vara "Kristi Brud", har fått berätta sin version många gånger.
– I och med att hon fick bli kändis och tala om sin verklighetsuppfattning underbyggdes hennes storhetsidé om sig själv. Det kan ha bidragit till att förvärra situationen. Knutbyförsamlingen fungerade som en parallell värld. Till exempel kallades det att "Gud gör saker" när medlemmarna inne i gruppen utsattes för mord, mordförsök och misshandel, säger Rigmor Robèrt.
Hennes intresse för Knutby väcktes av en slump när hon blev uppringd av Expressen som bad henne skriva om kungen. Hon tyckte inte att hon hade något att tillföra. Reportern frågade vad hon tänkte på och hon som satt på tåget tänkte på Knutby som hon passerade på avstånd. Skriv om Knutby då! Fick hon till svar. Det var år 2004 när mordet och mordförsöket hade skett inom församlingen.
– Många hörde av sig efter artikeln. Det var avhoppare, anhöriga till medlemmar, lärare på Knutby skola som noterat lite annorlunda beteende hos elever, Uppsala kommun och religiösa samfund, säger hon.
Nu är hon kritisk till att rättegången delvis hålls bakom stängda dörrar. Hon anser att stängda dörrar enbart behövs för åtalet om sexuellt utnyttjande av en ung person i beroendeställning. Men att den bör vara öppen när det gäller misshandelsåtalen och olaga tvång.
– Annars blir rättegången ännu ett slutet sammanhang för medlemmarna som redan utsatts för övergrepp som möjliggjorts just på grund av slutenheten. Här behövs medias insyn och klargörande berättelser. Öppenhet kan hjälpa medlemmar och ledare till en realistisk världsbild och självbild, säger Rigmor Robèrt.
De som står åtalade är den kvinnliga ledaren, Åsa Waldau och de två pastorerna, Urban Fält och Peter Gembäck.
– Knutbyledarna har under många år härskat över målsägares och vittnens inre värld. Medlemmarnas tankar, känslor, relationer, beteenden och dagliga liv har kontrollerats av församlingens ledare. Som offer för den här typen av brott, kan före detta medlemmar ofrivilligt få konstiga, motstridiga känslor av ångest och ömhet när de återser sin förövare i rätten, säger Rigmor Robèrt.
Enligt henne är det därför viktigt att brottsoffer under rättegången undviker ögonkontakt med den åtalade och slår dövörat till när de åtalade försöker påpeka samförstånd.
– Under årtionden i en hård sektmiljö som den i Knutby församling utvecklas ett slags "inre autopilot" som hjälper medlemmarna att överleva och palla den konstlade diktaturen. Men priset är att de förlorar kontakten med sina "äkta jag". De anpassar sig och sina tankar och tyr sig till den som har makten, allt för att själv överleva.
Till skillnad mot vad många tror var det inte sköra, trasiga människor som ingick i församlingen i Knutby, betonar Rigmor Robèrt.
– Tvärtom – de var högst dugliga annars skulle de inte ha klarat det hårda arbetsschema som ledaren "Kristi brud" satte in dem i. De skulle renovera hus, bygga och städa, hela tiden fick de nya arbetsuppgifter att lösa.
Hon anser att den sektliknande och stängda miljön är en förutsättning för hjärntvätten som medlemmarna systematiskt utsattes för.
– Till en början möttes nya medlemmar av kärlek och värme. De fick snabbt nya, glada vänner. Men sen började ledarna påpeka fel på dem. Det ledde till att medlemmarna hittade fel hos sig själva och tog på sig skulden. På så vis upplevde de misshandeln som rätt och tackade för slagen, säger Rigmor Robèrt.
I förundersökningprotokollet stod till exempel att medlemmar som blivit slagna tyckte synd om den ledare som måste slå dem.
– Förutom stängda dörrar vore friande domar det allra sämsta för de som utsatts för brotten. Då finns inget som motsäger ledarnas tidigare bild av verkligheten.