Det händer att hundar blir skadade av vildsvin som känner sig trängda och försvarar sig. Därför är Sanna Graan Östlund glad att wachteln Bella inte är så skarp, som man säger om jakthundar. Hon vänder hellre tillbaka än går för nära.
I den uppvuxna granplanteringen står träden i snörräta rader. Ett svagt dagsljus når ner till oss där vi står alldeles tysta och lyssnar på skallen längre in i skogen.
– Jag tror det är gris nu, viskar Sanna Graan Östlund i komradion.
Det hör hon på wachteln Bellas skall, kraftiga och mörka. Snart hörs ett skott.
Att vara ute i skog och mark är en viktig del av jaktintresset för Sanna Graan Östlund.
Vi befinner oss i Funbotrakten där vi har fått följa med på vildsvinsjakt. Att det under förra jaktåret sköts rekordmånga vildsvin i landet märks knappast här. Såhär dags, på förmiddagen, sover djuren, allra helst gömda i tät vegetation. Men spår från klövar i leran och mark som vänts upp och ner av ett bökande tryne vittnar om att det finns gott om dem i markerna.
Och vildsvinen är intelligenta. Den här gången sprang de i ett dike och undkom på så vis passkyttens skott.
– Det är jättesvåra djur att jaga, smarta överlevare. De är duktiga på att gömma sig och vet exakt hur man ska göra för att inte synas, säger Sanna Graan Östlund.
Det händer att Sanna Graan Östlund blir rastlös på helgkvällarna och drar ut till en åtel för att jaga. "Jag kan lika gärna sitta där och glo som här", brukar hon säga till sin man då.
Bent Omdals tik Nita drar i kopplet och gnyr. Nu vill hon ut i skogen och jaga.
Var kan grisarna ha gått över? Finns det några blodspår? Nej, den här gången klarade sig djuren från passkyttens skott. Inget eftersök behövs.
Jaktlaget, i dag bestående av fyra passkyttar och ytterligare en hundförare förutom Sanna, återsamlas för att kontrollera att det inte finns blodspår eller annat som tyder på att något djur blev skadeskjutet. Därefter är det dags för nästa jaktområde för dagen.
– Ta grisarna nu! hojtar en bonde från trakten som kör förbi när vi är på väg mot ett gammalt uppväxt hygge där vildsvinen brukar kunna uppehålla sig.
Djuren är illa sedda hos många lantbrukare, för vilka de enligt Lantbrukarnas riksförbunds beräkningar orsakar skador på 1,1 miljarder kronor varje år.
Flera saker har också gjorts för att öka avskjutningen. Redan är det tillåtet att jaga vildsvin i stort sett året runt, med vissa undantag. I höstas tillfogade regeringen pengar för att göra det gratis att testa köttet för trikiner. Utredning pågår också för att göra det lättare att sälja köttet.
Det skulle göra skillnad, menar Alpo Syväjärvi, regionchef på Svenska Jägareförbundet.
– Vildsvinet framställs som ett svart, äckligt odjur. När det egentligen är ett vilt som ger lokalproducerat, bra kött som är otroligt smakrikt. Om vi kan ha småskalig försäljning kan det innebära att fler kan ta del av det fina köttet, säger han.
Sanna Graan Östlund lyssnar uppmärksamt efter prasslande i den täta slyn. Härinne trivs vildsvinen, tryggt gömda under dagsvilan.
"Vildsvinen är duktiga på att gömma sig. De vet exakt hur man ska göra för att inte synas", säger Sanna Graan Östlund.
Bella tvekar men efter lockande och pockande från Sanna simmar hon över det breda diket.
Ute i Funbo har vi tagit oss ut till det gamla hygget. Den täta, höga slyn är svår att ta sig fram i och vi får fösa undan grenar för varje steg. Desto bättre trivs grisarna – här kan de gömma sig hyfsat ostörda. Tills det dundrar in en hund och skäller, vill säga.
Just det är vad som ger utdelning. På radion hör Sanna att den andra hundföraren har sett vildsvin på tjugo meters avstånd. Med bössan höjd lyssnar hon in mot snåren, är det något som prasslar?
Då hörs plötsligt skott.
– Janne har skjutit en gris, viskar Sanna efter besked på radion.
Ett vildsvin sköts under jakten.
Därmed är jakten slut för i dag, nu återstår att ta hand om vildsvinet och köttet. Bella har sprungit totalt 16 kilometer, konstaterar Sanna när vi rör oss tillbaka mot samlingsplatsen. Själv har hon inte fått använda geväret i dag.
– Det här skulle jag säga var en bra jaktdag. Är man bara ute efter att skjuta kommer det bli rätt tråkigt att jaga, säger hon.
Men nyligen sköt hon faktiskt, för första gången, ett vildsvin som Bella drivit fram.
– Det är på något sätt den totala lyckan. Att få släppa sin hund och skjuta vildsvin för henne, säger Sanna Graan Östlund.
Hundförarna Sanna Graan Östlund och Bent Omdal snackar ihop sig om hur de ska ta sig an nästa såt, som ett jaktområde kallas.
70-80 kilo tror Sanna Graan Östlund och jaktkamraterna att vildsvinet de skjutit kan väga.
Vi får hålla ut armarna och dra slyn åt sidan för att ta oss fram. Men härinne ligger högst sannolikt vildsvin och vilar.
Sanna Graan Östlund är uppväxt med jakt och tog jägarexamen när hon var 18-19 år. Under jaktsäsong jagar hon nu nästan varje helg och är också aktiv i ett nätverk för kvinnliga jägare.