– Jag har varit extremt rädd. Ibland flög en katt i väggen. En annan gång slog han sonens kanin med en pinne så att den började blöda. Mitt ex gav sig på djuren för att komma åt mig. Han visste att det är på det viset som han kunde styra oss, säger kvinnan som vill vara anonym av rädsla för att han ska hitta nya anledningar att trakassera henne.
I artikeln får hon heta Birgitta. Hon hörde av sig efter att ha känt igen sig i UNT:s artikel om att slagna djur tyder på våld mot människor. Den skrevs med anledning av ett seminarium som länsstyrelsen anordnade på temat i februari.
Efter mer än 15 år tillsammans med en man som utsatte både henne och sonen för psykiskt och fysiskt våld lyckades hon fly från honom. Hennes djur hade tidigare blivit en bromskloss.
– Jag har varit i kontakt med socialtjänsten och inte fått förståelse. De anser att djuren får man väl bara göra sig av med i sådana här fall. Men förutom mitt barn är djuren mitt allt och det är likadant för sonen. Mitt ex visste att vi aldrig skulle lämna djuren, säger Birgitta.
Tack vara goda vänner som hjälpte henne att ta hand om hennes husdjur bor Birgitta inte längre kvar i villan väster om Uppsala. Efter flytten har hon fått veta att exet hade monterat in kamera i huset för att han skulle kunna se allt hon gjorde när han inte var hemma.
– När mitt ex reste bort några få dagar passade jag på. Då kunde flera av mina vänner komma och hjälpa mig att packa. De tog med sig nästan alla djur därifrån, säger Birgitta.
En väninna tog hand om de tre kaninerna, en killkompis tog gässen medan en annan väninna kunde ta två av hennes sex katter.
– Jag hade fyra katter kvar. En lyckades jag omplacera och en la jag ut på Facebook och skrev att den sökte nytt hem och det fick den. Två katter var jag tvungen att lämna kvar hos mitt ex. Det gjorde mig extremt orolig, säger hon.
I dag är den ena katten död och den andra försvunnen.
Efter att nästan alla djur placerats ut flyttade Birgitta och sonen till ett skyddat boende för kvinnor och barn som blivit utsatta för våld. Dit fick hon inte ta med sig djur.
Birgitta hade tidigare hört av sig till Voov, föreningen som ger tillfälliga jourhem för djur när någon behöver flytta ifrån en våldsam partner. Men Voov hade inte plats för fler djur då.
Tror du att du hade lämnat honom tidigare om du inte hade haft djuren?
– Ja, flera år tidigare, när mitt barn var litet. Jag har förlorat en stor del av mitt liv.
Sonen som lidit av situationen har fått komma till Trappan som ger stöd till barn från 5 år och uppåt, som till exempel upplevt våld i familjen. Misshandeln har polisanmälts, men utredningen las ner i brist på bevis.
– På något konstigt sätt vande man sig vid att få stryk. Det var mycket värre att tänka på att mitt barn och mina djur blev misshandlade. Jag såg fruktansvärda bilder för mitt inre, säger Birgitta.
Hon förändrade sitt beteende för att ta bort allt som riskerade att provocera mannen.
– Han pendlade mellan att vara kall och att vara varm. Sonen och jag kämpade oss blå för att hålla honom lugn och komma ifrån våldet. Ibland fick jag försöka tysta djuren, till exempel få katterna att inte jama. Om någon av dem lät kunde det trigga igång hans ilska, säger hon.
Birgitta är med i ett nätverk som består av kvinnor i samma situation. En av dem fick sin häst skjuten av sin före detta man.