Ung i Uppsala
– Jag har bott hos pappa i Flogsta varannan helg. Det räckte. Det var aldrig mörkt, det lät hela tiden och jag sov inte så bra.
Madicken Svedberg, 18 år, är säker på sin sak: livet är bäst på landet. Och som en av invånarna i den idylliska bondbyn Björken, norr om Uppsala, vet hon vet vad hon pratar om.
Utanför huset omges åkrar och hagar av skog. En bit bort brukar fåren beta. Till Skuttungebussen – som går för sällan – är det någon kilometer att gå. Här bor Madicken med sin mamma, syster, och sin fästman och klasskompis Thomas Gyrished. De är förlovade och flyttar snart ihop i Runhällen, längst västerut i Heby kommun. Där har Thomas sin familj. I framtiden ska de ta över familjegården med både skog och jord.
Madicken drar på mungiporna när hon berättar det.
– Det blir ännu längre ut på vischan. Men jag trivs. På landet är man nära naturen och det är mycket finare med vackra solnedgångar och friskare luft. Dagarna känns längre, inga höga hus tar bort det sista av ljuset. Och man slipper stressen. Det är mycket lugnare här. Och så finns traktorerna och maskinerna.
Kort efter 18-årsdagen tog Madicken Svedberg sitt körkort. Före det hade hon epatraktor, mest för att meka med, och moppe. Motorintresset fanns redan när hon var liten.
– Jag lekte med dinosaurier och bilar. Och så åkte jag och pappa och tittade på rally. Vi har också haft bondgårdar omkring oss i släkten och det har alltid pratats om och mekats med maskiner, säger hon.
Det kommer att vara bilar hon ska arbeta med i framtiden också. I vår tar hon studenten från Yrkesplugget i Uppsala. Då är hon utbildad personbilstekniker.
Redan har hon varit på jobbintervju. I hennes klass går tre tjejer och tretton killar och den mansdominerade bilbranschen skriker efter tjejer, förklarar hon. Det gör arbetsmarknaden lättare för henne och intervjun lovade gott, tycker Madicken. Men obalansen mellan antalet killar och tjejer skapar en grabbig miljö och jargong, där Madicken och andra tjejer alltid är undantaget. Det vet hon väl.
– Det är mycket testosteron och maskulinitet och inget pedikyrsnack i fikarummet precis. Men jag tar det med en nypa salt. Gör man inte det klarar man sig inte i det här yrket. Och när det behövs kan jag sätta ned foten, vara rak på sak och visa vad jag tycker.
Hon har fått lära sig det under uppväxten på landsbygden, säger hon. Det grabbiga finns där i vardagen, genom att klassiskt grabbiga saker som bilar, verktyg och maskiner ofta är det man samlas kring. Kanske gör det att man som landsbygdsbo lätt stöps i en mer maskulin form, resonerar Madicken Svedberg.
– Men har man bara lite skinn på näsan kan man vara sin egen. Och jag tror att det är mycket upp till föräldrarna att stärka sina barn så att de kan vara som de är.
Vad gör man då på helgen som ung utanför tätorterna i Uppsala kommun? Jo, är Madicken och Thomas i Björken över helgen åker de kanske in till Uppsala på kvällen och går på bilträff i Boländerna, ett spontanevent utan arrangör och bestämda ramar.
– Men det är varje helg. Folk kommer i sin epatraktor eller sin vanliga bil. Jag har varit där när det varit säkert 70–80 bilar och 100 personer.
– Men är vi i Heby hjälper vi till på gården, mekar med traktorer, lastbilar eller bilar. Vi har mer plats och bättre garage där, säger hon.
På senare år har Uppsala kommun försökt lyfta frågan om landsbygdens utveckling genom att ta fram ett landsbygdsprogram. I det lovar kommunen att ha ett särskilt fokus på villkoren för de unga på landsbygden.
– För att landsbygden ska kunna fortsätta växa som den gör i dag behövs ungas perspektiv lyftas fram. Det är en fråga om att skapa ett långsiktigt och hållbart engagemang för bygdens utveckling, säger Sara Eriksdotter Bjurström på Uppsala kommuns stadbyggnadsförvaltning.
Madicken Svedberg är tydlig med vilken som är den viktigaste frågan för henne som ung på landsbygden. Det är dock inget kommunpolitikerna kan påverka.
– Att bensinskatten sänks. Hela studiebidraget går åt till att tanka. Här är det rätt nära till bussen men i Runhällen kommer vi ha sex kilometer till närmaste buss.
Hennes hemby Björken är det få som känner till och när någon frågor var hon bor svarar hon två mil norr om Uppsala. Oftast är det Madicken som får åka till sina kompisar.
– Det har varit för långt hit, tycker de. De glömmer att det är lika långt för mig till dem.