I januari 2005 står för första gången svenska medborgare åtalade för terroristbrott. I tidningarna kan hela Sverige läsa om hur en grupp nazister med Västerås som centralort planerat att ta över samhället med en aktion i fem faser. Fas tre var att mörda sina motståndare. Fas fem att genomföra självmordsbombningar.
I ett manifest som hittades i en dator tillhörande en av nazisterna, beskrevs också att byggnader som riksdagshuset skulle sprängas och att elförsörjningen skulle ödeläggas.
Men av planerna blev det bara skadegörelse på offentliga byggnader i Västerås. Flera personer dömdes. Men åklagaren fick inte gehör för anklagelsen om förberedelse av terrorbrott, utan fick nöja sig med straffen för skadegörelse.
En av dem som utförde tjänster åt de dömda Västeråsnazisterna var Daniel Lernhede från Uppsala. Fast han då var i tonåren hade han redan varit nazist i flera år. Han arbetade på Kopieringhuset i Uppsala och tryckte där upp kampanjmaterialet.
– Jag blev kontaktad av Dan Dalén, en av ledarna i gänget, som frågade om jag kunde kopiera. Och det gjorde jag. Det här är en av de två saker jag ångrar allra mest, säger Daniel.
Vilken den andra är ska vi återkomma till.
Daniel blev själv aldrig anklagad för något brott i samband med terrormisstankarna.
– När domen föll kände jag bara: vad skönt att jag klarade mig. Polisen hade spanat även på mig.
Att flera dömdes var inget som avskräckte honom. Tvärtom. En sådan som Dan Dalén var någon att se upp till, han var en som förde kampen.
Under rättegången hördes Uppsalaforskaren Helene Lööw som expert på nazistiska rörelser. För Daniel och hans nynazistiska vänner blev hon ett hatobjekt.
– Hon borde dödas, det var så vi snackade om henne. Och vi hade tankar på det, säger han.
Vägen hit hade han vandrat in på genom att följa nazismens markörer, snarare än dess innehåll. Som ung tonåring i slutet av nittiotalet lockades han av känslan av samhörighet och attribut som han tyckte om. Han hade kompisar som var skinnskallar och kom in i de nazistiska kretsarna via dem.
– Egentligen engagerade jag mig i klädstilen med bombarjacka, kängor och hängslen. Det nazistiska innehållet visste jag inte vad det var.
Men om man var okunnig om innehållet, borde man inte reagera när man hörde de rasistiska slagorden då, tänker kanske den som står utanför. Just det synsättet var Daniel redan van vid. Han hade vuxit upp med mycket rasism i hemmet. Där fanns också en aggression mot hur samhället blivit.
– Så tror jag att det är för många i den nazistiska rörelsen, att de fått med sig rasismen hemifrån, oavsett om de kommer från överklass, arbetarklass eller någon annan del av samhället, säger han.
Daniel Lernhede var aldrig någon inflytelserik person inom nazismen. Han beskriver sig mer som en fotsoldat längst fram i demonstrationerna beredd att ta första smällen, som delade ut flygblad, deltog i kartläggningar av politiker och skickade hot.
– Jag mådde bra och hade det trevligt. Det var som en extra familj som tog emot mig med öppna armar.
Han beskriver en gradvis assimilering till den nazistiska världsbilden. Till sist hade han omfamnat det rasistiska och antidemokratiska budskapet, det var inget han reflekterade över.
– Vi hade en bra känsla i rörelsen och trodde att vi kunde bli väldigt stora, ja störst. Det var vad vi drömde om.
Idag liknar han det nazistiska sammanhanget vid en sekt.
– Andra pratar om Gud, vi pratade om Hitler. Han har den ställningen fortfarande. Och allt vi gjorde skulle vara för den nationalsocialistiska läran, det var det enda vi pratade om.
Efter en tid lämnade han Uppsala och flyttade till Kungälv, sedan gammalt ett av nazismens verkliga fästen i Sverige. Det var här som tonåringen John Hron 1995 misshandlades till döds av fyra nynazister, också de tonåringar, för att han gjorde motstånd, skyddade en kompis och vägrade säga att han älskade nazister.
– Kungälv är en speciell plats. Vi badade ofta vid den sjö där John Hron sparkades till döds. Men jag reflekterade inte så mycket över det. Jag tänkte mest: synd för honom. I dag känner jag att det är så otroligt tragiskt, säger Daniel.
Men i Kungälv fanns paradoxalt nog också vägen ut för honom. Den vägen har sedan lett honom till nazisternas koncentrationsläger i Polen, till möten med människor som överlevt förintelsen, till skolors aulor som föreläsare, och tillbaka till uppväxtstaden Uppsala.
Till sist började Daniel se sprickor i den nazistiska fasaden. Många vänner i rörelsen levde inte som de lärde. De var ihop med invandare och de använde droger.
– Vi hade kämpat för ett rent, vitt samhälle och så gjorde en del i rörelsen tvärtom.
De här sammanföll med att Daniel skulle bli pappa för första gången. Han vill inte utsätta sitt barn för det hat och de hot som det skulle innebära att ha en nazist till pappa. Han bestämde sig för att leva ett annat liv och vände sina nazistiska vänner ryggen. På frågan om hur det kändes svarar han bestämt: "Ensamt".
– Jag stod där utan några vänner. Mina gamla kompisar kallade mig rasförrädare och mediehora och vad de än kunde komma på. Jag var väldigt nedstämd, jag hade ju ägnat hela mitt liv åt det jag lämnade.
Daniel behövde en ledstång att hålla sig i på uppstigningen från det själsliga mörker där han befunnit sig i över tio år. Han fann den i Christer Mattsson på Göteborgs universitet, välkänd profil i arbetet mot våldsutövande ideologier och rasistiska organisationer.
I just Kungälv hade Christer Mattsson som en direkt konsekvens av mordet på John Hron arbetat fram det så kallade Toleransprojektet, en metod för att i skolmiljön möta intoleranta attityder hos unga. 20 år senare används den än i många kommuner. Daniel tog mod till sig och hörde av sig. Och Christer Mattsson var beredd att lyssna.
– Vi har mycket kontakt. Jag behöver honom att bolla med. Även om mina nazistiska åsikter är borta och jag aldrig har tvivlat på mitt avhopp så kan jag må dåligt. Då ger Christer stöd, säger Daniel.
Kontakten blev omvälvande. Under 2018 reste de tillsammans till Polen. Medresenär var förintelseöverlevaren Eugenia Göndör, 87 år, som inte besökt sitt hemland sedan krigets slut. Tillsammans besökte de hennes hemstad Warszawa och koncentrationslägren Majdanek och Treblinka II. I det senare dödades många av Eugenia Göndörs anhöriga.
Enligt Daniel är de allra flesta nazisters genuina åsikt att förintelsen inte ägt rum. Han själv var dock aldrig en av förnekarna. Men han ifrågasatte omfånget. Inte kunde sex miljoner judar ha dödats?
Under en ceremoni i Treblinka hann känslorna i kapp den forne nynazisten Daniel Lernhede. Historien blev så verklig på platsen där så många människor dött.
– Allt brast. Jag började gråta, jättemycket. Det kom så mycket ångest över vad jag hyllat. Till en början var det väldigt jobbigt, men det blev en lättnad efter hand.
Innan resan var han "jättenervös" inför att träffa Eugenia Göndör. Vad skulle hon tänka om alla hans tatueringar, många gjorda i nazismens namn? Hur skulle han bemöta henne? Men mötet blev försonande.
– Hon sa att det starkaste hon kunde göra var att förlåta mig. Att få höra det var en sådan befrielse.
Eugenia Göndör hyllar Daniel för vad han och andra som hoppat av klarat att göra. Med på resan var ytterligare en avhoppare.
– De har visat sådant mod. De har förlorat massor av vänner och fått lika många fiender i stället när de lämnade nazismen, säger hon, i dag 88 år.
Resan var svår för henne personligen och rev upp många minnen. Men hon är glad att hon reste. Förutom de två exnazisterna var även studenter med på resan.
– Jag är väldigt glad att jag hade alla ungdomarna med. Det var mycket intresserade och hade massor av frågor.
Eugenia Göndörs råd till alla medmänniskor är att aldrig generalisera, aldrig.
– I Nazityskland fanns otroligt mycket ondska, men där fanns också de som räddade judar. Det måste man ha i minnet. Man kan inte säga att folk är på det ena eller andra sättet, säger hon.
Daniel har nu varit borta från naziströrelsen i flera år. Han beskriver hur han ännu kan få bilder i huvudet av hur polisen kommer hem till hans mamma.
– För henne har ju allt varit väldigt jobbigt och ett mysterium. Vi pratade om det häromdagen. Hon undrar ännu hur allt gick till, hur jag hamnade där. Och det är bra att hon frågar, så att vi kan bearbeta ihop.
Den andra saken som Daniel ångrar allra mest från sin tid som nazist, bredvid att han spridit mord- och massförstörelseplaner, handlar just om den egna familjen. En gång var han på väg att sparka ihjäl sin syster, på grund av hennes sexuella läggning.
– Jag visste redan att hon var homosexuell, men började ändå tjafsa. Det rann över för mig. Men idag har vi kontakt och umgås, säger han.
En tid efter intervjun är det Pridefestival i Uppsala. Solen flödar över det stora tåg som går och dansar Drottningsgatan fram. Jag står bland de många åskådarna och dras med av de starka känslorna runt tåget och lägger upp ett antal bilder på facebook.
Den största nazistiska organisationen i Sverige i dag är Nordiska motståndsrörelsen, NMR. Nyligen dömdes flera nazister ur NMR för brott i samband med Pridetåg. NMR var den rörelse Daniel var med i när han sparkade sin homosexuella syster.
Nu är han bland de första att reagera på mina facebookbilder av regnbågsflaggor och en banderoll från gruppen HBTQ-flyktingar med budskapet "Allas rätt att vara sig själv".
"Fasiken att jag missade detta", skriver han med en ledsen emoji efteråt.
Känner du stolthet över ditt eget liv?
– Ja, absolut. Nu ser jag människor för deras eget värde.