Längst bort i lindallén står ett tiotal överviktiga personer. Det är inspelning av dokusåpan Biggest loser.
– Det är elfte säsongen de är här, säger Nils Lidbaum bakom ratten på den eldrivna trädgårdsbilen vi åker runt i.
Han ansvarar för skötseln av markerna på Ekolsunds slott, som hans mamma Raija Ohlin köpte i början av 2000-talet. För att vara slottsherre är han ung, 40 år. Vi kör en liten omväg för att inte hamna i bildfånget för tv-teamets fotograf. Även långfilmen Julie, regisserad av Helena Bergström, spelades in på Ekolsunds slott, får jag veta.
Men det är inte bara producenter och regissörer som dras till den anrika slottsmiljön. Här finns en annan slags rikedom än den som vid första anblicken möter besökaren i form av storslagna byggnader och parkmiljöer. Mängder av insekter, svampar, lavar och fåglar har sin hemvist på de gamla kungliga ägorna, någon mil från Enköping. Den rikliga förekomsten av ädla lövträd, som lind, ek, bok och lönn erbjuder gott om både boplatser och föda.
Ädellövmiljöerna är karaktäristiska för Mälardalens kulturlandskap. Det är också den naturtyp som hyser flest regionala ansvarsarter, det vill säga arter som Uppsala län har ett särskilt ansvar för att bevara. I dagsläget handlar det om 30 svampar, insekter, lavar och en mossa.
På Ekolsund är det framför allt de åldriga lindarna, många med anor från 1600-talet, som hyser en mångfald av arter. De knotiga och vidgreniga träden växer i 13 alléer. Totalt är drygt 1 400 alléträd planterade, varav cirka 1 200 är lindar.
– Vi har fem generationer av träd i alléerna. Här finns lindar i alla storlekar och åldrar, berättar Nils Lidbaum, vars engagemang inte går att ta miste på.
Han pratar intensivt och fort om hur igenvuxet allt var när hans familj tog över Ekolsund och om olika skötselinsatser som gjorts för att ta tillvara både kulturmiljövärden och naturvärden. Halvvägs utmed en av de dubbelradiga lindalléerna hoppar han ur bilen för att visa en så kallad ”vedkyrkogård” eller faunadepå, som naturvårdsbiologer kallar dem. Det är staplar av grenar och stammar från beskärningar och röjning som lämnats som livsmiljö och mat åt allehanda organismer.
– Många upplever det kanske som lite skräpigt. Men om man förklarar syftet så brukar de flesta bli positivt inställda, säger Nils Lidbaum.
I ris- och vedhögarna kan till exempel den starkt utrotningshotade svampen linddyna finna en tillflyktsort. Enligt expertisen är förekomsten vid Ekolsund den talrikaste i hela landet. Linddynan finns bara där det växer gamla lindar. För sin överlevnad är den beroende av nyligen död lindved, det vill säga en ständig tillgång på nedfallna grenar och stammar av lind. Ett allt för nitiskt städande och eldande skulle hota dess existens.
Linddynan utgör i sin tur föda för en handfull starkt specialiserade och rödlistade skalbaggar. Totalt har 36 rödlistade arter påträffats på markerna runt Ekolsunds slott, trots att området inte är fullständigt inventerat.
Men linddynan och alla andra ovanliga och rödlistade arter som lever på och av ädellövträden har ju funnits mycket längre än de alléer och ädellövrika betesmarker (djurgårdar) som anlades först under 1600-och 1700-talet.
Var levde de innan dessa kulturmiljöer skapades?
Enligt Pär Eriksson, som arbetat många år med skogsfrågor på Upplandsstiftelsen, var ädellövträden tidigare ett vanligt inslag i våra skogar ända upp till den biologiska norrlandsgränsen (Gästrikland). Men i dag finns nästan inga naturliga ädellövskogar kvar i Uppsala län.
– Skogsbruket bekämpade linden under flera decennier. Så sent som på 80-talet ansökte Korsnäs om att få flygbespruta bort lind från sina skogsmarker vid sjön Vällen. Skogsbruket har varit helt inriktat på att odla barrskog, säger Pär Eriksson.
Han betonar att skogsindustrin nu tar mer miljöhänsyn och är bättre på att lämna kvar både unga och gamla lindar.
– Men linden är fortfarande ett ovanligt träd och det är extremt häftigt att se så mycket gamla lindar som vid Ekolsund, säger Pär Eriksson.
Herrgårdar, parker, slott och kyrkogårdar fungerar därför som fristäder för en massa arter som trängts undan i det intensivt brukade skogslandskapet, där gamla träd är en bristvara.
Runt Mälaren har herrgårdar och slott planterat och bevarat ädellövträd, som en statusmarkör. Träden har fått bli gamla och stora.
En del skogslindar finns förstås kvar, påpekar Pär Eriksson. Skogarna runt nedre Dalälven och sjön Vällen har relativt stora bestånd av vilt växande lindar.
– Linden är envis, skuggtålig och skjuter rotskott om den blir nedhuggen. Den överlever granen om den bara lämnas ifred. Hittar man en skogslind visar det på kontinuitet av lind under lång tid. För skogsbruket har ju inte planterat några lindar, säger Pär Eriksson.
Hans bedömning är att skogslinden i Uppland långsamt ökar i de områden som den förekommer i. Så det finns visst hopp för linddynan och alla andra lindälskande arter.
Nils Lidbaum kan också känna att han gjort en betydande insats för Upplands lindar. Sedan han kom till Ekolsund har han planterat 250 nya lindar, alla av samma sort som köptes in från Holland på 1600-talet av den dåvarande slottsägaren Åke Tott.
– Lindalléer är fantastiska. De ger både skugga för resenärer, lindhonung och lövfoder åt kreaturen, säger Nils Lidbaum.
Utmärkande för Ekolsund är dessutom den stora mängden hålträd, över 400 stycken, där mindre hackspett, skogsduvor och många slags ugglor trivs. De ädla lövträden är också talrika i slottets engelska park och i den gamla jaktparken – också kallad djurgården – där kron- och dovhjort återigen betar sedan några år tillbaka.
Nils Lidbaum talar nästan som en erfaren skogsmästare, men kunskapen har inhämtats sedan han flyttade till Ekolsund. Innan dess jobbade han med teknisk support på Ericsson.
– Det är ett sånt häftigt ställe, med alla träden och parken. Man kan inte undvika att bli intresserad.
Mälardalens ädla lövträd i all ära. Nils Lidbaums eget favoritträd är ändå tallen.
– Den må ha en liten dipp runt 40-årsåldern. Men den är fin som liten planta och som gammal blir den bara vackrare och vackrare med sin skorpbark, gyllenbark och till sist en stilig platt krona. Tallen åldras med en sådan värdighet.