Vlad och Andreo delar ut hund- och kattmat till dem som kommer över gränsen med husdjur. De har båda flytt kriget och väntar på vidare transport från Medyka.
Det finns två gränsövergångar i Medyka. Den ena för fordon, den andra en lång, snirklande väg för dem som kommer till fots. Gångvägen är kantad av lådor med bortskänkta kläder och stånd bemannade av volontärer som serverar mat och varm dryck, och som hjälper folk hitta rätt.
Det första flyktingarna möts av när de kommer gående är två pojkar som heter Vlad och Andreo. De har själva har flytt kriget och väntar nu på skjuts. Dötiden ägnar de åt att dela ut katt- och hundmat till dem som kommer med husdjur. På frågan vad han vill bli när han blir stor svarar 12-årige Andreo:
– Allt jag vill vara nu är volontär.
Han kom hit med bara sin mamma från Ukraina. Till skillnad från de flesta vuxna talar han utmärkt engelska och gör sig själv tillgänglig för alla som behöver en översättare.
Fortsätter man längs gångvägen leder den fram till den plats där bussar stannar till för att forsla folk vidare. Där har en kö bildats. En buss går till Warszawa, en annan till Krakow, en tredje till Przemýsl. Även om kön betas av med regelbundna intervall fylls den också ständigt på.
Knappt någon gråter eller skriker. Ingen bråkar eller tjafsar. Men ingen skrattar heller.
Flyktingarna kommer i vågor, och det fylls ständigt på bakifrån. Och det väntas bli allt fler.
Alla tycks märkligt samlade och lugna, åtminstone på ytan. Det är det praktiska som ska lösas. Var sover man i natt? Hur ska man ta sig vidare? Till vilket slutmål? En del vet vart de ska: De kan bo hos släktingar i Polen, vänner i Spanien, bekanta i Tyskland. Andra vet inte alls, men hoppas att det ordnar sig. Även om de inte vet hur.
Mitt i detta virrvarr av flyktingar, poliser och volontärer stöter vi på Lucas Svärd som pluggar till präst i Uppsala. Han är en av dem som delar ut mat vid stånden, och som hjälper till i största allmänhet.
– Jag hade lite lugnt i studierna, så jag passade på att åka, berättar han med ett leende.
Lucas Svärd hjälper bland annat till att handla det som behövs när det blir brist hos volontärerna. Här syns han styra en vagn med vatten, och godis åt barnen.
Han har varit i Medyka i en vecka, och framförallt vid gränsen. Han säger att situationen förändrats avsevärt under tiden han varit här.
– I början var det kaotiskt. Det tog slut medicin, tog slut mat och vatten. Men över tid har saker och ting börjat funka jättebra.
Han har också varit över till Lviv i Ukraina där han lämnade av medicin. Han berättar att stämningen skiljer sig avsevärt på andra sidan gränsen.
– Här är ju folk trötta, men det är ändå lite uppiggande för man är ju säker. I Lviv är det inte jättefarligt, men man åker ändå förbi några bombade hus och det är en annan känsla av att ”här är det krig”. På den här sidan är det ju mycket flyktingar, men det är ändå tydligt att det inte är krig.
Bussarna från Medyka går vidare ut till olika platser Polen, från vilka många av flyktingarna kommer leta sig vidare ut i Europa på jakt efter en trygg hamn.
Han ska åka hem dagen därpå, teologiseminarierna på Uppsala universitet väntar. Men innan han lämnar vill han bidra med allt han kan på plats.
– Som kristen har man ett ansvar att hjälpa människor som är i nöd. Jag har möjlighet att vara här nere så det fanns inte så mycket ursäkter, säger han.
Sveta och Yuliia flyr från sina respektive krigshärjade städer. "Min stad ligger väldigt nära Kiev, och flygplatsen har blivit attackerad av ryssar sedan krigets första dag."
En liten bit bort, i busskön, väntar Sveta, Yuliia och Nastja. De känner inte varandra sedan tidigare utan träffades i Lviv där de tillsammans tog bussen till gränsen och sedan tog sig över till Polen. Sveta berättar att hon kommer från staden Bucha, nära Kiev.
– Min stad ligger väldigt nära Kiev, och flygplatsen har blivit attackerad av ryssar sedan krigets första dag.
Hennes föräldrar och vänner är kvar i Ukraina, och hon hoppas att kriget snart tar slut så att de kan vara tillsammans igen.
– Jag tror på vår armé och på vår president, och jag tror inte att det här kommer att hålla i sig längre än några dagar. Alla ska känna sig trygga i vårt land, för det är vårt land och ingen har rätt att gå in i vårt land utan vårt tillstånd.
Angelica, 22, har flytt tillsammans sin mamma. Hon berättar att hon hade planer på att flytta till Kiev innan kriget bröt ut.
Banktjänstemannen Angelica, 22 år, står en bit längre ner i kön. Hon flydde hit från sydöstra Ukraina med sin mamma. De ska nu leta sig fram till morbrorn i Belgien. Hon berättar vad hon tagit med sig när hon flydde från sitt hem:
– Det viktigaste är min laptop, det är så jag kan jobba hemifrån. Jag har också med mig kläder, min telefon, men jag lämnade också mycket som var viktigt för mig. Böcker, vackra saker, jag gillar att tända ljus. Jag lämnade allt det där i hopp om att en dag kunna återvända till dem, och att de ska finnas kvar.
Hon berättar hur alla planer hon haft med jobb, att flytta till Kiev, plötsligt grusats. Känslorna nu när de kommit hit är blandade.
– På ett sätt känner jag mig trygg här. Samtidigt är det ledsamt. Vi älskar vårt hem och vi älskar vårt land.