Vlad och Andreo delar ut hund- och kattmat till dem som kommer över grÀnsen med husdjur. De har bÄda flytt kriget och vÀntar pÄ vidare transport frÄn Medyka.
Det finns tvÄ grÀnsövergÄngar i Medyka. Den ena för fordon, den andra en lÄng, snirklande vÀg för dem som kommer till fots. GÄngvÀgen Àr kantad av lÄdor med bortskÀnkta klÀder och stÄnd bemannade av volontÀrer som serverar mat och varm dryck, och som hjÀlper folk hitta rÀtt.
Det första flyktingarna möts av nÀr de kommer gÄende Àr tvÄ pojkar som heter Vlad och Andreo. De har sjÀlva har flytt kriget och vÀntar nu pÄ skjuts. Dötiden Àgnar de Ät att dela ut katt- och hundmat till dem som kommer med husdjur. PÄ frÄgan vad han vill bli nÀr han blir stor svarar 12-Ärige Andreo:
â Allt jag vill vara nu Ă€r volontĂ€r.
Han kom hit med bara sin mamma frÄn Ukraina. Till skillnad frÄn de flesta vuxna talar han utmÀrkt engelska och gör sig sjÀlv tillgÀnglig för alla som behöver en översÀttare.
FortsĂ€tter man lĂ€ngs gĂ„ngvĂ€gen leder den fram till den plats dĂ€r bussar stannar till för att forsla folk vidare. DĂ€r har en kö bildats. En buss gĂ„r till Warszawa, en annan till Krakow, en tredje till PrzemĂœsl. Ăven om kön betas av med regelbundna intervall fylls den ocksĂ„ stĂ€ndigt pĂ„.
Knappt nÄgon grÄter eller skriker. Ingen brÄkar eller tjafsar. Men ingen skrattar heller.
Flyktingarna kommer i vÄgor, och det fylls stÀndigt pÄ bakifrÄn. Och det vÀntas bli allt fler.
Alla tycks mĂ€rkligt samlade och lugna, Ă„tminstone pĂ„ ytan. Det Ă€r det praktiska som ska lösas. Var sover man i natt? Hur ska man ta sig vidare? Till vilket slutmĂ„l? En del vet vart de ska: De kan bo hos slĂ€ktingar i Polen, vĂ€nner i Spanien, bekanta i Tyskland. Andra vet inte alls, men hoppas att det ordnar sig. Ăven om de inte vet hur.
Mitt i detta virrvarr av flyktingar, poliser och volontÀrer stöter vi pÄ Lucas SvÀrd som pluggar till prÀst i Uppsala. Han Àr en av dem som delar ut mat vid stÄnden, och som hjÀlper till i största allmÀnhet.
â Jag hade lite lugnt i studierna, sĂ„ jag passade pĂ„ att Ă„ka, berĂ€ttar han med ett leende.
Lucas SvÀrd hjÀlper bland annat till att handla det som behövs nÀr det blir brist hos volontÀrerna. HÀr syns han styra en vagn med vatten, och godis Ät barnen.
Han har varit i Medyka i en vecka, och framförallt vid grÀnsen. Han sÀger att situationen förÀndrats avsevÀrt under tiden han varit hÀr.
â I början var det kaotiskt. Det tog slut medicin, tog slut mat och vatten. Men över tid har saker och ting börjat funka jĂ€ttebra.
Han har ocksÄ varit över till Lviv i Ukraina dÀr han lÀmnade av medicin. Han berÀttar att stÀmningen skiljer sig avsevÀrt pÄ andra sidan grÀnsen.
â HĂ€r Ă€r ju folk trötta, men det Ă€r Ă€ndĂ„ lite uppiggande för man Ă€r ju sĂ€ker. I Lviv Ă€r det inte jĂ€ttefarligt, men man Ă„ker Ă€ndĂ„ förbi nĂ„gra bombade hus och det Ă€r en annan kĂ€nsla av att âhĂ€r Ă€r det krigâ. PĂ„ den hĂ€r sidan Ă€r det ju mycket flyktingar, men det Ă€r Ă€ndĂ„ tydligt att det inte Ă€r krig.
Bussarna frÄn Medyka gÄr vidare ut till olika platser Polen, frÄn vilka mÄnga av flyktingarna kommer leta sig vidare ut i Europa pÄ jakt efter en trygg hamn.
Han ska Äka hem dagen dÀrpÄ, teologiseminarierna pÄ Uppsala universitet vÀntar. Men innan han lÀmnar vill han bidra med allt han kan pÄ plats.
â Som kristen har man ett ansvar att hjĂ€lpa mĂ€nniskor som Ă€r i nöd. Jag har möjlighet att vara hĂ€r nere sĂ„ det fanns inte sĂ„ mycket ursĂ€kter, sĂ€ger han.
Sveta och Yuliia flyr frÄn sina respektive krigshÀrjade stÀder. "Min stad ligger vÀldigt nÀra Kiev, och flygplatsen har blivit attackerad av ryssar sedan krigets första dag."
En liten bit bort, i busskön, vÀntar Sveta, Yuliia och Nastja. De kÀnner inte varandra sedan tidigare utan trÀffades i Lviv dÀr de tillsammans tog bussen till grÀnsen och sedan tog sig över till Polen. Sveta berÀttar att hon kommer frÄn staden Bucha, nÀra Kiev.
â Min stad ligger vĂ€ldigt nĂ€ra Kiev, och flygplatsen har blivit attackerad av ryssar sedan krigets första dag.
Hennes förÀldrar och vÀnner Àr kvar i Ukraina, och hon hoppas att kriget snart tar slut sÄ att de kan vara tillsammans igen.
â Jag tror pĂ„ vĂ„r armĂ© och pĂ„ vĂ„r president, och jag tror inte att det hĂ€r kommer att hĂ„lla i sig lĂ€ngre Ă€n nĂ„gra dagar. Alla ska kĂ€nna sig trygga i vĂ„rt land, för det Ă€r vĂ„rt land och ingen har rĂ€tt att gĂ„ in i vĂ„rt land utan vĂ„rt tillstĂ„nd.
Angelica, 22, har flytt tillsammans sin mamma. Hon berÀttar att hon hade planer pÄ att flytta till Kiev innan kriget bröt ut.
BanktjÀnstemannen Angelica, 22 Är, stÄr en bit lÀngre ner i kön. Hon flydde hit frÄn sydöstra Ukraina med sin mamma. De ska nu leta sig fram till morbrorn i Belgien. Hon berÀttar vad hon tagit med sig nÀr hon flydde frÄn sitt hem:
â Det viktigaste Ă€r min laptop, det Ă€r sĂ„ jag kan jobba hemifrĂ„n. Jag har ocksĂ„ med mig klĂ€der, min telefon, men jag lĂ€mnade ocksĂ„ mycket som var viktigt för mig. Böcker, vackra saker, jag gillar att tĂ€nda ljus. Jag lĂ€mnade allt det dĂ€r i hopp om att en dag kunna Ă„tervĂ€nda till dem, och att de ska finnas kvar.
Hon berÀttar hur alla planer hon haft med jobb, att flytta till Kiev, plötsligt grusats. KÀnslorna nu nÀr de kommit hit Àr blandade.
â PĂ„ ett sĂ€tt kĂ€nner jag mig trygg hĂ€r. Samtidigt Ă€r det ledsamt. Vi Ă€lskar vĂ„rt hem och vi Ă€lskar vĂ„rt land.