Det flytande guldet
1890–1899
Vid slutet av 1800-talet har den genomsnittlige Uppsalabon en årskonsumtion av brännvin på omkring 35 liter. Brännvinsbranschen är en riktig guldgruva för Uppsalas näringsliv. Jordbruken har genom sekler skapat bra förutsättningar för kvarnrörelse och nu när staden industrialiseras är många branscher knutna till kvarnen. Också brännvinet. Stadens mest kända bränneri är Svartbäckens bränneri, en del av aktiebolaget Upsala Ångkvarn som ägs av tre företagsamma Uppsalabor: spannmålshandlaren, brännvinstillverkaren och kryddhandlaren Henrik Wilhelm Söderman, Frans Otto Törnlund och brännmästare Adolf Olsson, som är den som sysslar med brännvinstillverkningen. Affärerna går strålande och bolaget är 1890 med sina då 80 anställda Uppsalas största arbetsgivare. Men brännvinet är inte bara en framgångssaga. Superiet skapar enorma sociala problem. Trots det vill de som styr staden inte stoppa den flödande inkomstkällan. I slutet av 1800-talet finansierar brännvinet så mycket som hälften av stadens utgifter.
Olika skor för olika tillfällen
1900–1909
Lars Erik Larsson flyttar till Uppsala 1897. Där köper han en skoaffär och en liten skofabrik. Han är en driftig man och han får snabbt fart på sitt skoföretag. Han blir grosshandlare och säljer både egentillverkade och andras skor. Skobranschen växer så det knakar i början av 1900-talet. Fler och fler har råd att köpa skor och i de högre klasserna köper man i större
utsträckning olika skor för olika tillfällen. Larsson hade näsa för affärer. Han förstår att modebetonade skor ligger i tiden och skapar snabbt ett eget varumärke – Hästens skodon. Av kunderna kallas hans affär för ”Skolasses”. Larsson ger sina skor olika namn. Till exempel döper han ett par barnskor till ”Hans och Greta” och en pojksko till ”Riddarkängan”. Han är mån om att hänga med i utvecklingen och använder sig av moderna maskiner. Han testar nya former av annonsering och ombildar så småningom företaget till aktiebolag. Larssons skor blir populära och fabriken växer. Hästens skor är 1910 Uppsalas största arbetsplats.
Forskning blev industri
1910–1919
Henrik Gahn är pionjären som använder sina kunskaper i kemi och gör företag av dem. Han samarbetar med forskningsfronten inom bakteriologin och når sin första stora framgång med aseptin, som används för att konservera mat. Aseptinkonserverad sill blir en storsäljare. När det sedan visar sig att borsyra, som finns i aseptinen, är skadlig vid invärtes bruk, sadlar Henrik Gahns AB om till hygienartiklar i stället för att ge upp. Den svenska marknaden för hygienartiklar växer nu tack vare den ”kultiverade människans” nya attityd till renlighet. Kunskap om bakterier sprider sig från borgarklassen över arbetarklassen och ut på landsbygden. Gahns marknadsföring är väl genomtänkt. Ett exempel är Adrianetvålen som får sitt namn efter den prinsessa som hjälpte Teseus att döda odjuret Minotaurus i labyrinten på Kreta. Hon hittade ut genom att följa en utplacerad tråd. Gahns vd tänker sig att tvålens namn kommer antyda att ”den ger vägledning för botande af åtskillige åkommer”. Gahns AB kallas 1920 till ledamot av svenska sällskapet för medicinsk forskning – en viktig händelse och ett erkännande av deras medicinska produktion.
Från kontorist till vd
1920–1929
Mimmi Ekholm börjar 1921 som kontorist vid Uppsala Cementgjuteri. Hon jobbar hårt, blir snart delägare i företaget och från slutet av 1930-talet och fram till sin död är hon företagets verkställande direktör. Mimmi Ekholm beskrivs av sina medarbetare som en ovanlig arbetsmänniska som helt saknar fasta arbetstider. Hon kan börja vid fem– sextiden på morgonen och hålla på till sena kvällen. Under hennes ledning blir AB Uppsala Cementgjuteri ett av landets största inom sin bransch. Byggnadstidningen ger en talande bild av samtidens syn på henne som företagsledare i en artikel efter ett studiebesök som gjordes på fabriken av förbundsmedlemmarna: ”Fröken Ekholm är smått legendarisk bland betongfabrikanterna på grund av sin framsynta och kraftfulla ledning av företaget”, berättar en förbundsmedlem. En annan säger att ”det går tio karlar på en sådan kraftkvinna som fröken Ekholm”. Då hon tar över ansvaret på 30-talet har företaget tolv anställda. Vid hennes bortgång har antalet vuxit till ett 80-tal.
Bedas bullar blev bageriimperium
1930–1939
Bagaren Beda Fundell börjar baka i en liten källarlokal. Ryktet om hennes bullar sprids och i slutet av 1920-talet tar hon steget och öppnar ett riktigt bageri på Lännagatan. Det lilla bageriet blir snabbt en hel bagerirörelse och Bedas bröd, kakor, bullar och skorpor finns snart att köpa på Väderkvarnsgatan, Svartbäcksgatan, Skolgatan och Fyristorg. Beda Fundell är enligt kunderna en färgstark, bulldoftande och barsk kvinna. Författaren och UNT:s kåsör Gunilla Lindberg minns barndomen i en artikel i UNT, skriven till Beda Fundells 75-årsdag: ”På torsdagarna medan mamma städade brukade jag kila in till Fundells på Fyristorg i hopp om lite kaksmulor. Snälla tant Gullan Ahlström, brukade göra en strut åt mig.” 1970 skjuter Beda Fundell in den sista bullplåten i ugnen på sitt bageriimperium. Under 30-talet blir bagerierna i staden många. Från att ha varit ett typiskt hantverk kom bagerinäringen att bli en industri med långt driven mekanisering och automatisering.
Cykelyra gör avtryck i Uppsala
1940–1949
Metall- och verkstadsindustrin i Uppsala präglads i stor omfattning av stadens cykelfabriker. Nymans verkstäder är ett av företagen som sätter industristaden Uppsala på kartan. Gert Asplund, ordförande i föreningen Nymans vänner, släpper in oss i lokalen på Salagatan. Han visar vägen ner i gamla skyttebanans lokaler där det nu kryllar av gamla cyklar och mopeder. Föreningen arbetar för att bevara arvet från den svunna Nymanstiden. – Många vet inte hur det såg ut eller vad som finns kvar av Nymans. Företaget betydde oerhört mycket för dem som arbetade där och för staden. På 1940-talet börjar allt fler att cykla. Det är upptakten till företagets storhetstid på 50-talet. Cykeln berikar fritiden, främjar kampen för kvinnlig jämställdhet och underlättar vardagen. Gert Asplund jobbade en bit in på 50-talet som montör vid Nymans experimentverkstad. Bland annat var han med och testkörde de allra första mopederna när det begav sig. – Vi gasade på längs Drottninggatan och körde uppför Carolinabacken för att se hur mycket mopederna orkade.
Kappor får hård konkurrens
1950–1959
Uppsala Kappfabrik eller ”Kapplasses”började som en liten syateljé med ett fåtal sömmerskor som sydde kappor på beställning. På 1930-talet slog den rationella tillverkningen, löpande bandet och tidseffektiviseringen igenom. Under första hälften av 1950-talet utgör företaget en mindre koncern som sysselsätter nästan 300 personer i Uppsala. Ingen annan bransch är ens i närheten av Kappfabriken när det gäller att anställa kvinnor. På 1950-talet leds företaget av Britta Larsson, som tagit över efter sin man. I början av decenniet går affärerna bra. Men världen förändras med stormsteg. Textilindustrin når på 50-talet sin höjdpunkt och dalar sedan snabbt. Maths Isacsson, professor i ekonomisk historia säger att det delvis beror på den tullättnad som införs.
– Konkurrensen från andra delar av Europa blir för hård. Medan lönerna i Sverige drivs upp av fackförbunden finns inget arbetarskydd på andra håll i Europa. Ytterligare en utmaning är generationsskiftet. Den nya världen är full av möjligheter och barnen vill inte längre ta över sina föräldrars företag, säger Maths Isacsson.
Varuhusens guldålder
1960–1969
Under rekordåren som de framgångsrika årtiondena efter andra världskriget kallas förverkligas många idéer kring folkhemmet och välfärdsstaten. Den förändring av handeln som startar på 1950-talet och når sin guldålder tio år senare, är så snabb och dramatisk att den märks i de flestas vardag. Längs Dragarbrunnsgatan och Vaksalagatan hade affärerna tidigare legat tätt men under 50-talet försvinner successivt fler och fler av de små kvartersbutikerna och ersätts i rask takt av snabbköp. Bostadsstandarden ökar och kylskåpen gör det möjligt att förvara mat under längre tid. På 60-talet skaffar många också bil. Med de bilburna kunderna växer stormarknaden fram. Migo på Kvarngärdet öppnar 1964. Gränby 1971. Det är en ny sorts affärer med nya och många flera varor. Bland dignande hyllor kan nu köpsugna Uppsalabor själva gå runt och välja och vraka. Vad som för tidigare generationer varit ouppnåeligt är för1960-talets arbetarklass en möjlighet. Drömmar kan bli verklighet och nya behov skapas i en allt snabbare takt.
Senapskris drabbar Slotts
1970–1979
Varumärket Slotts är starkt förknippat med Uppsala. Företaget hann skörda stora framgångar innan krisen kom på 70-talet och företaget som överlevnadsstrategi blev en del av en större koncern för att en tid senare lämna staden för gott. Företaget startade i början av 1900-talet. Då tillverkades bara ättika men sortimentet breddades snart. Senapen blev en succé och
kom att bli företagets landmärke under många decennier framöver. På 1960-talet drar mörka moln in över Slotts. I styrelsen diskuterar man den hårdnande konkurrensen och nya samarbeten. Slotts står inför problem. Och ännu större problem kommer snart att kantra företaget. Kring 1970 kommer ett larm från USA. Cyklamat, som Slotts använder som sötningsmedel bland annat i drycker, förbjuds eftersom det anses kunna orsaka urinblåsecancer. Larmet visade sig senare vara felaktigt men då är skadan redan skedd. Mängder av produkter blir över en natt omöjliga att sälja – ett hårt slag som leder till en akut kris.
I maj 1972 säljs bolaget till engelska Cadbury Schweppes och Cadbury Slotts AB bildades. Efter flera år av uppköp läggs fabriken till slut ner 2008. I dag finns varumärket kvar, men är i händerna på ett stort globalt livsmedelsföretag.
Glansperioden blev början till slutet
1980–1989
Jan-Åke Carlsson var anställd på Pharmacia i 35 år. På 1980-talet hade han en tjänst som labchef nom kemisk analys. – På 80-talet var Pharmacias forskning i Uppsala som störst, det
var den stora industrin, alla kände någon som jobbade på Pharmacia, minns Jan-Åke Carlsson. Den moderna läkemedelsindustrin har sitt ursprung i den vetenskapsorienterade kemiska industrin som växte fram under förra sekelskiftet. På 1960- och 70-talet växte sig relationen mellan industri och vetenskap stark. Men storhetstiden var också börja till slutet. Volvo var dominerande ägare av Pharmacia på 80-talet. Planer fanns på att gå samman med börskometen Fermenta. Affären gick i sjön 1986 när Fermentas vd Refaat El-Sayed visade sig ha ljugit
om innehav av doktorsexamen. – Mot slutet av 80-talet blev det lite mer turbulens. Företaget blev för första gången tvunget att avveckla verksamhet och flytta på folk. Sedan på 90-talet blev de ordentligt stökigt, säger Jan-Åke Carlsson och syftar på de uppköp som kom att kanta Pharmacias väg under 90-talet.
När svart kaffe blev latte
1990–1999
”En kaffe latte tack”. Så börjar det allt oftare låta i 90-talets Uppsala. En lång tradition av kaffedrickande är till ända och latterevolutionen är här. Ali Marengo var med och öppnade Uppsalas första Waynes Coffee 1998 på Smedsgränd – fiket som startade lattevågen här i staden. – I början sålde vi bara bryggkaffe. Efter något år började alla plötsligt beställa latte. Först hade vi bara en kyl med mjölk men vi blev tvungna att skaffa en till. Sedan dess har latten legat på en stadig förstaplats i försäljningssiffrorna, säger han. Att människor på olika håll i landet ungefär samtidigt börjar beställa espresso med varm mjölk är ingen slump. Det så kallade beigeprojektet startades i slutet av 90-talet av mejeriföretagarnas intresseorganisation Svensk Mjölk. Syftet var att få svensken att dricka sitt svarta kaffe med mjölk. Det skulle också få oss att känna oss internationella varje gång vi drack en kopp kaffe. Ali Marengo har inte tidigare hört talas om projektet. – Oj, det har verkligen lyckats, i dag dricks ju latte överallt: på bio, på gatan och på bussen.
Nya begrepp: life science och startups
2000–2009
”Traditionen, utflyttningen av Pharmacia, ett bättre företagarklimat och närheten till Stockholm förklarar den boom som ägt rum inom biotekniken i Uppsala.” Så står det i Affärsvärlden i oktober år 2000. Mängder av framgångsrika företag inom life science och medtech är resultatet av flera decennier av avknoppningar i samband med de många fusioner som Pharmacia går igenom från mitten av 1990-talet. Nu tar det ordentlig fart för många företag och ett nytt begrepp myntas: Biotech valley som Uppsala med omnejd kommer att kallas under ett par år. I regionen finns vid mitten av 2000-talet omkring 140 bioteknikföretag, en blandning av stora globala jättar, avknoppningsbolag och så kallade startups, nya småföretag med hög risk, stor potential och modiga, högteknologiska idéer. Ett sådant startupföretag är, bland många andra, Gyros, som tillverkar utrustning för analys av prover i mycket små mängder. Gyros börjar år 2000 som en avknoppning från Pharmacia Amersham Biotech och växer snabbt. På sin tioårsdag har företaget hunnit etablera sin utrustning vid laboratorier i hela världen.
Nu vill vi ha närhet till maten
2010–2015
Vi joggar, äter chiafrön, dricker grönsaksjuice, odlar på balkongen och köper gärna närproducerat och ekologiskt. Det ekologiska sortimentet i matbutikerna växer och Bondens marknad står sedan fem år utanför Resecentrum. Varför detta plötsliga sug efter jordig potatis och knotiga morötter? På Styrbjörnsgatan i Svartbäcken ligger Svenska Delikatesser. Här säljs mat från uppländska gårdar. Butiken, som vid mitten av 1900-talet var en mjölkbutik, ägs av Eva Öhrén Höök, aktiv inom föreningen Svensk Lantmat. Fokus har hon på småskalighet och säsongsenlighet. Hon säger att hon kan se ett tydligt skifte. – Före 2010 var intresset inte särskilt stort, sedan plötsligt runt tiotalet blev kunderna plötsligt fler och intresset fick större spridning. Sedan dess har det fortsatt att öka. Eva Öhrén Höök tror att det beror på en längtan efter ett litet format och närhet till maten vi äter. – Den närproducerade maten är greppbar. Jag tror att många är trötta på att inte veta var maten kommer ifrån.
Källor: Källor: ”Industristaden Uppsala”
av Roland Agius, föreläsningsmaterial
av Kersti Ullenhag och Maths Isacssons,
”Arbetarstaden Uppsala” sammanställd
av Maths Isacsson och Lars Magnusson,
”Uppsalakvinnor” red. Inger Ärlemalm,
Uppsala industriminnesförening, Nymans
vänners förening.