Bo Johansson, projektsekreterare vid institutionen för medicinska vetenskaper, arbets- och miljömedicin vid Uppsalauniversitet, har lång erfarenhet av Turkiet. Han var 10 år när han var i Istanbul första gången. Han har fortsatt åka till Turkiet, ofta flera gånger per år som turist och som ledare och deltagare i olika projekt.
– För många som inte alls tycker om utvecklingen i sitt land vore en bojkott det värsta som skulle kunna hända. Därför är det nu man ska åka dit, säger Bo Johansson.
Det är Turkiet utanför de stora städerna som bildar basen för Recep Tayyip Erdogan och hans parti AKP, men han har stöd också i städerna. Inte minst i centrala Istanbul där det muslimska inflytandet är stort.
– Men vid folkomröstningen om stärkt presidentmakt i april i år vann inte Erdogan det röstdistriktet, trots att det har varit ett starkt AKP-fäste under många år. Det är nytt, och förvånande, säger Bo Johansson.
Akademiker och lärare, militärer, jurister och journalister är de yrkesgrupper som drabbats värst av utrensningar och gripanden efter kuppförsöket, men även parlamentariker har drabbats. Fler än 50 000 personer har gripits och 100 000 har förlorat sina jobb. 15 universitet och många skolor med anknytning till gülenrörelsen har stängts och anställda sagts upp. Utrensningarna fortsätter, så sent som för en vecka sedan rapporterade turkisk statlig media att ytterligare 72 universitetsmedarbetare skulle gripas.
– Många är rädda för att västliga demokratier ska vända dem ryggen. Vi borde ge dem vårt stöd. I min värld är universitet den sista öppna bastionen i en demokrati, men det finns exempel på att turkiska studenter nu stoppas från antagning till tyska universitet, säger Bo Johansson.
Repressionen inleddes långt före kuppförsöket. Bo Johansson ser händelserna då fem personer dödades vid Gezi-parken 2013 som brytpunkten:
– Det fanns alla möjligheter att förhandla men Erdogan valde vapenmakt. Rent absurda inslag fanns också, en man som ihållande tittade upp mot Kemal Atatürk Kulturcentrum åtalades för ett nyinfört brott, ”insisting on standing”. Utrensningar på arbetsplatser och trakasserier mot oliktänkande tog sin början, men utländsk media uppmärksammade det inte.
Bo Johansson berättar om organisationen Akademiker för fred som i januari 2016 skrev en petition för fred, undertecknad av drygt 2000 personer. Av dem har närmare 1 800 tvingats lämna eller stängts av från sina tjänster, utsatts för polisförhör och fängslats, en handfull personer sitter häktade i väntan på rättegång.
Han berättar om kvinnan som efter att inte ha velat hörsamma chefens uppmaning att demonstrera för AKP valde att säga upp sig och begära pension. Mellan uppsägning och beviljande av pension får den sökande varken lön eller pension, och normalt tar det två veckor att bevilja pension. För henne tog det ett halvår.
Han berättar också om mannen som kom till sitt kontor och fann låset utbytt. Väl inne där hittade han beskedet att han sagts upp med omedelbar verkan. Orsaken har han inte fått veta.
– Det har växt fram en angivarkultur, och tillslagen som polis eller säkerhetsstyrkor gör sker ofta i gryningen. Människor har börjat hälsa varandra med ”vi klarade oss i morse också!”. Gripandet av lokala och utländska Amnestymedlemmar har vridit upp repressionen ännu ett snäpp. Många är desillusionerade, men anser att en bojkott är det värsta som skulle kunna hända. Det skulle lämna fältet fritt för de som styr, säger Bo Johansson.