Små pittoreska kolonistugor ligger rad på rad som i ett miniatyrsamhälle. Är vi i Legoland? Eller Fylke? Är det här riktiga hus? Idyllen i välordnade kolonistugeområdet i Tuna backar, strax norr om centrum, är nästan lite overklig.
De människor vi möter längs de ogräsfria grusgångarna har ett leende på läpparna och det ligger en förväntan i luften. Det är vår i kolonistugevärlden. Det är nu det ska fixas med hus och trädgårdar, grönsaksland ska sås och ogräs ska rensas, det ska vattnas och pratas med nya och gamla grannar.
Leif Fransson står på sin välklippta och maskrosfria gräsmatta och låter nöjt blicken svepa över den gula lilla kolonistugan.
– Man kan hålla på och bygga jämt om man vill, byta ut grejer och så. Men det här är klart nu. Det är nog slutjobbat faktiskt, säger han och ser nästan lite kär ut.
1999 köpte han och hans fru Annkristin stugan i Tunakolonin. Då behövde de mest ett ställe att förvara båten och andra grejer på. Först var planen att sälja efter några år, men 17 år senare kan Leif Fransson konstatera att det hade varit en dålig idé. Från första maj är de här i princip varje dag.
Många arbetstimmar har lagts på 40-talsstugans renovering, både utvändigt och invändigt. En friggebod har byggts, liksom ett växthus och minst två uteplatser. Att sedan få till en vacker trädgård och ett grönsaksland, som i stort sett gör dem självförsörjande på grönsaker, kräver förstås en hel del också.
– Det är så klart mycket jobb och massor med ogräs att rensa. Men här är helt perfekt, att bo i en villa med trädgård blir för stort. Det här är mer lagom, säger Leif och tar fram vattenslangen och duschar de späda vitlöksstråna som precis har börjat titta fram i det prydliga grönsakslandet.
Här är även potatisen nyss satt och senare i sommar kommer de också att kunna skörda purjolök, gurka, kål och hallon.
– Grannarna har jordgubbar, så vi kan nalla där, säger Leif Fransson och skrattar.
Favoritplatsen är det tio år gamla växthuset. Här odlar de bland annat tomater och vindruvor. Leif Fransson och hans fru sitter ofta här med ett glas vin och läser tillsammans under kyliga vår- och höstkvällar.
En av de stora fördelarna med Tunakolonin jämfört med andra kolonistugeområden är att vattnet till trädgården kan hämtas i obegränsade mängder från Fyrisån. Dessutom gratis.
Föreningen har investerat i två pumphus och Leif Fransson, som är Tunakolonins vattenansvarige, ägnade en stor del av förra året åt att gräva ner vattenslangar så att alla 304 stugor ska få enkel tillgång till bevattningen. Inne i själva stugorna finns inget vatten, dricksvatten hämtas vid tappkranar längs med grusgångar på området.
Längs en av dessa grusgångar kommer Tania Langerova gående med två kassar från handelsträdgården. I dag ska hon plantera gurka, persilja och bönor. Hon öppnar välkomnande grinden till sin kolonistuga som hon haft i åtta år.
– Kom in till mitt paradis, som jag både älskar och hatar, säger hon och skrattar till.
– I juni och juli klagar jag, i augusti skördar jag, förklarar hon. Men det är fruktansvärt mycket att göra, för mycket för en person.
Tania Langerova är pensionär och har visserligen ganska gott om tid att påta i jorden. Men man förstår att hon ibland för en ojämn kamp mot elaka ogrässorter som kvickrot, kirschkål och maskrosor. Dessutom har koloniföreningen en del regler som också kräver jobb. Till exempel får inte häckarna vara högre än 120 centimeter och grusgången utanför tomten ska hållas ogräsfri.
Men det märks att Tania Langerova mår bra här i sin lilla stuga på Vallmovägen. I den lilla täppan odlar hon bland annat potatis, mangold, spenat, bönor och zucchini och hon berättar entusiastiskt om den underbara känslan när hon senare på säsongen kan tillaga mat på sina egenodlade grönsaker.
– Jag älskar att laga mat och jag känner mig också så generös eftersom jag brukar dela med mig till grannar och vänner av grönsakerna. Jag brukar också hitta på egna recept och har till och med gjort paj på kirskål, allas fiende, med fetaost och svarta oliver. Den blev jättegod, berättar Tania Langerova nöjt.
En bit längre ner mot Fyrisån står en glad Irma Delborn utanför sin nyinköpta stuga. I 23 år bodde hon i villa med trädgård i Västeråker, sydost om Uppsala. Sedan flyttade hon till en lägenhet utan balkong i Luthagen. Men hon saknade trädgården och efter två år stod hon inte ut längre. För tre veckor sedan köpte hon kolonistugan i Tunakolonin.
– Det är det bästa som hänt. Här mår jag bra. Det känns som att jag suttit i fängelse i två år. Här ska jag chilla och plantera grönsaker som jag kan äta. Det här är som ett sommarställe mitt i stan, det tar bara fem minuter till mitt jobb på Akademiska sjukhuset. Det känns faktiskt som jag är utomlands. Jag är så lycklig.
Irma Delborn har många planer för sin kolonistuga. Och helst så fort som möjligt. Huset ska målas, den igenmurade öppna spisen ska återställas, gräsmattan ska sås och det ska planteras.
Och det hon verkar längta allra mest efter, är att en vacker sommardag kunna säga:
– Åh, nu kommer tomaterna! Och nu kommer salladen!