Det växer så det knakar på fälten på skånska Österlen. Man kan nästan höra hur de knubbiga små sparrisknopparna knegar sig uppåt mot himlen.
– Vår sparris blir alltid lite krokig. Det beror på att det oftast blåser från samma håll och att sparrisen växer snabbare på den sidan där den blir varmast, berättar odlaren Karin von Schenck och visar på en alldeles nyskördad grönsak med sin karaktäristiskt böjda topp.
Vi står på en sandig åker strax utanför Skillinge. Man hade lätt kunnat köra förbi utan att se att det är spröda delikatesser som odlas här. Eftersom alla nya skott skördas mellan valborg och midsommar ser det, vid en första anblick, inte ut att växa något mer än ett och annat ogräs här. Karin muttrar en aning medan vi promenerar fram mellan raderna.
Sparrissäsongen börjar nå sitt slut, redan innan turistsäsongen drar igång på allvar. Och Karin von Schenck ser en aning sliten ut. Det har varit bråda dagar. Under en säsong har hon och hennes medarbetare skördat som mest 23 ton.
– Det är 19 år sedan vi började. Vi var en av de första kommersiella odlarna som började odla sparris i Sverige igen, berättar Karin von Schenck.
Hon var trädgårdsjournalist, en av dem som drog igång tidningen Allt om Trädgård. Men efter 50 fyllda började hon känna att det var dags att göra något nytt.
– Jag hade provat att odla sparris i min egen villaträdgård tidigare, lite halvhjärtat så där. Men så fick jag syn på en vild planta som hade självsått sig bland våra rosor, minns hon. Den såg så frisk ut!
Det blev ett slags uppvaknande. Eller som hennes man Robert Nilsson lite skämtsamt kallar ”religiös upplevelse”.
Sparris har vuxit vild, eller rättare sagt förvildad och självsådd, i Skåne ända sedan den senast odlades i större skala i början av 1900-talet. Den är ganska anspråkslös och trivs i de sandiga jordarna här. Men i takt med att de storskaliga odlingarna lades ned glömdes växten nästan bort.
Många visste inte ens att den där dilliknande busken var en sparris!
– Kring förra sekelskiftet var sparris mycket populär i hela Europa, faktiskt. Det tillverkades särskilda fat, silvertänger och annat att servera sparrisen på och med, berättar Karin som samlat många av dessa föremål i sitt lilla sparrismuseum där man även kan se gamla fotografier från sparrisfälten under tidigt 1900-tal.
– På 1930- och 40-talen började såväl fält som odlare bli gamla. Kvinnorna fick bättre avlönade arbeten utanför hemmen och det blev nog allt svårare att få upp barnen att skörda innan de gick till skolan.
Dessutom började vi importera en billigare amerikansk sort, Green Giant. Våra inhemska odlingar lades i träda.
– I kommersiell odling brukar man räkna med att en sparrisplanta håller cirka tio år, sedan ger fälten så dålig skörd att det inte är någon idé att fortsätta. Men vi hör ibland talas om plantor i hemträdgårdar som ger skörd efter 40 år. De verkar alltså kunna bli väldigt gamla om man pysslar om dem lite.
Karin och Robert säljer även en hel del plantor till såväl nya sparrisodlare som privatpersoner.
– Just nu är det en våg av köksträdgårdsodling som pågår. Folk vill odla sin egen mat, och sparris har blivit lite av en självklarhet på våren och försommaren. I alla fall här i Skåne. (TT)