Vägen som blev en gata

Tre kilometer från Skärplinge, på riksväg 76 i riktning Lövstabruk, ligger fulsnygga Österlövsta kyrka med sina svulstiga gavlar - den går inte att missa, där svänger du ned mot Örbyhus. Efter ännu ett par kilometer ser du en svartvit liten skylt som pekar in till höger: "Bruksmiljö". Du är framme. Detta är vägen. Vägen som blivit en gata.

Du åker den i hela dess sträckning för att börja från slutet, vid det som i dagligt tal kallas Herrgården, men som väl hellre bör benämnas Bruksgården, för någon herrgårdsbyggnad finns där inte mer, den har ryssarna eldat upp.
Kanske ska vi ta just den biten ifrån början?
Så här var det: Åkerby bruk anlades på en moränrygg utmed Strömarån år 1638. Från denna tid finns inget kvar. Sommaren 1719 landsteg ryssen och trängde så långt in som till lilla Åkerby. Hela bruket rök. Men smedsbostäderna timrades upp igen, nu ligger de faluröda och kikar in genom varandras låga fönster med spetsgardiner och kopparkärl och i högsätet, innan Bruksgården sätter punkt: den stiliga klockstapeln, som det står 1739 på.

Härifrån och till skylten "Bruksmiljö" är det en halv kilometer, inte mycket till väg, men för bara lite sedan gick här tung trafik. Då lekte inga barn på gatan som Peder, Alicia, Calle, Theo, Nellie och de andra gör i dag. Då strök lastbilarna tätt utmed knuten på den ena av de bägge herrgårdsflyglarna på sin trad ned mot Elinge såg. Då var detta Vägen med stort V.
Men så, i början på 1980-talet, rätade man ut den förarliga kröken längs moränryggen och skar en ny och rakare sträckning - över det som varit Anderssons kossors hage. Kvar blev en gata att springa utan skor och strumpor på, en Bullerbyidyll. Fast Sture Andersson fick sluta med kor, det gick ju inte att valla dem till mjölkning över en 70-väg.
Nu stiger du ur bilen som du ställt lite åt sidan uppe vid klockstapeln. Då noterar du i ögonvrån en man i rutig skjorta som försvinner genom en ladudörr på första brukslängans gård. Titta in där ska du se: en läckert babyblå cab, en Renault Floride -60! Han som mekar heter Inge Henningsson.
- Jag köpte den i Alundatrakten för 500 kronor, det är väl 15 år sedan. Den är rätt käck, för att vara en 60-talsbil.
Inge Henningsson har själv sytt nya säten, i blå och svart galon. Och lackat allt det ljusblå.
- Färgen är original.
Men han har en bit kvar.
- Det elektriska skulle jag behöva lite hjälp med.
Inge och Ingalill Henningsson sommarbor numera. 2002 sålde de Bruksgården efter 30 år som jordbrukare. Och flyttade hem, till Norrtälje som de en gång kommit från.
- Förr fanns det inte så mycket tid till att hobbymeka, och nu har jag ju bara somrarna.
Vägg i vägg i ladan finns projekt två: en Volvo P 1800 ?

På den högra herrgårdsflygelns andra våning står ett fönster öppet. Visslar du så dyker gårdens nye ägare Wille Sannegård upp. Här har han sitt hemmakontor, några dagar i veckan pendlar han till Kista - "med nya motorvägen absolut inga problem". På midsommarafton bjuder Wille och hustru Ulla alla Åkerbys barn på glass, har du fått veta. Sugen?
- Jag bjuder alla som vill ha.

Snett över gatan från Henningssons, bor Hedbergs i en likadan länga. Bengt och Inger hyr av Henningssons, de är inne på sin 30:e sommar nu, du hittar dem under ett parasoll på gården. Bengt lyssnar på radion, det är tipset han pillar med. Inger åker in till Uppsala och jobbet ett par dagar i veckan, annars skrotar de här från april till slutet av september:
- En riktig höjdare är att plocka svamp på hösten, det hade jag aldrig gjort innan jag kom hit, och då var jag ändå 40 fyllda, säger Bengt.
I norra änden av Åkerby kommer Sture Andersson, ut på förstutrappen med en lila kaffetermos i handen. Byns bonde och fiolspelman. Han har precis slagit gräs på andra sidan gamla vägen. Nu när han inga kor har så tar han inte reda på sitt hö:
- Men det som växer upp det slår jag av, då ser det bättre ut.

När ni druckit kaffet och pratat en stund med Dagmar, som ju står för det hembakta förstås, så går du med ned över hagen att beundra liesmedjan hennes Sture satt i stånd, innan du hakar på grannens ungar - Peder, Alicia och Calle - och tar en bild när de hoppar studsmatta ihop med mamma på gårdsplanen hos Tyrevalls.
Pappa Lasse har rötter i Lövsta, mamma Therèse i Årböle. Så blev det Åkerby 2002.
- 20 hektar. Och del i tre sjöar vi inte visste om, vi fick inspektera med kanot.
Kanske blir det nu djur en gång igen, på marken intill Stures. Therèse ser dem framför sig:
- Betande vid Strömarån.

Vägen som blev en gata

LÄNGS LANDSVÄGEN. Uppland kryllar av landsvägar. Små och slingriga leder de fram genom landskapet. I sommar låter vi människorna runt några av alla dessa vägar berätta sin egen och vägens historia. Du är välkommen att följa med på färden!