I UNT:s nya serie i tre delar gör vi en resa längs med rälsen och blickar bakåt såväl som framåt.
Förväntningarna och förhoppningarna var höga i augusti 1991 när det första Upptåget rullade igång. Upptåget var mer än bara ett fordon. Det skulle frälsa de små orterna längs med järnvägen från utflyttning och vitalisera hela Norduppland. Många av förhoppningarna slog in, men samtidigt har kritiken periodvis varit allt annat än nådig. I inledningen var det de höga biljettpriserna, ett resultat av den nya mervärdesskatten på persontransporter, som irriterade tågresenärerna. Även biljettautomaterna ställde till förtret eftersom maskinerna enbart accepterade en- och femkronor. En enkelbiljett mellan Uppsala och Tierp kostade 60 riksdaler och tog alltså en bra stund att håva fram ur en allt lättare plånbok.
Resenärerna som var en smula svårflörtade under lågkonjunkturens år tog dock så småningom Upptåget till sitt hjärta. Lagom till tioårsjubiléet 2001 konstaterade Upplands Lokaltrafik (UL) att man trots millennieskiftets vinterproblem, undermåliga revisionsarbeten och negativa publicitet aldrig haft så stort resande med Upptåget. Och på den vägen är det. De senaste åren har resandet ökat med omkring 200 000 resor per år och förra året låg det totala antalet resor på drygt tre miljoner.
Morgonluften är frisk och perrongen i Tierp ligger öde. Klockan har inte slagit sju än och hela orten verkar sova. Men så plötsligt dyker människor upp från ingenstans, en hel invasion av pendlare på väg mot Uppsala. Som på en given signal radar resenärerna upp sig längs med rälsen när tåget nalkas i horisonten. Armbågarna är vassa när dörren med ett pys öppnas.
– Det gäller att veta var någonstans på perrongen som tågdörrarna kommer att hamna för att man ska kunna vara först på, säger Georg Nilsson som är handläggare på gymnasieantagningen i Uppsala. De senaste tjugo åren har han pendlat mellan hemmet i Tierp och Uppsala med Upptåget. Hans metod har gjort att han ”ytterst sällan” fått stå i det annars ofta fullsatta tåget.
– Taktiken funkar i åtta fall av tio. Och så måste man ha en blick för om en dörr råkar vara trasig, i så fall lyser lampan rött.
Röd lampa indikerar alltså att man snabbt måste ompositionera sig. Det är lätt att förundras över mängden knep Georg Nilsson har. Men det finns räddning och möjlighet till sittplats även för den ovane resenären.
– Många håller sig nära mig på stationen, säger han.
I tävlingen om den trognaste Upptågsresenären är matchen mellan Georg Nilsson och lokföraren Tommy Sköld jämn. Båda har sett Upptåget förändras, från nittiotalets hårda bänkar där knäna brottades med knäna tillhörandes passageraren på sätet mittemot, till dagens modernare komfort. Tommy Sköld har varit lokförare på Upptåget sedan start. Innan dess körde han olika rutter runt om i Sverige men Upptågssträckan tyckte han var den roligaste. Nu kör han enbart den.
– Det är mycket som händer just här, stationerna kommer tätt så man måste vara på hugget, säger han.
Sedan danska DSB tog över i juni har han varit stationerad i Gävle, där han också bor, och har alltså sluppit att pendla till lokförarhytten i Tierp.
– Jag har aldrig haft det så här bra förut. Man slipper sova borta och är hemma varje kväll. Jobbet har bara blivit bättre och bättre med tiden.
Först Tierp, sedan Tobo. Vi susar förbi killen som just gett sin flickvän en avskedskyss innan hon med tung ryggsäck åker till Kebnekaise. Därefter Örbyhus. På en bänk strax intill perrongen sitter systrarna Edeweig Enlund och Gunnevi Sjögren. De är inte lika nöjda som Tommy Sköld med tågens utveckling. De har åkt motsatta riktningen från Upplands Väsby och hade inte alls tänkt hamna i Örbyhus utan i sommarstugan utanför Skyttorp.
– Det gick tydligen så fort att de råkade köra förbi Skyttorp. ”Vi kör i 200 knyck så det är inte så lätt att stanna”, sa tågvärden. Det tycker jag är ett dåligt argument, säger Edeweig Enlund.
Kaffesuget pockar. Till slut kommer taxin som de blivit lovade, så kanske kan det snart vankas en kaffetår ändå.
– Nu får vi bara hoppas att tåget på söndag går som det ska, säger Edeweig Enlund medan hon lastar in resväskan i bagageutrymmet.
Skyttorp, Vattholma, Storvreta. Tågvärden Liselotte Hellsten frågar efter nya resande. Ackompanjerade av hennes ljusa röst möter vi både förstagångsåkarna som just börjat pendla till gymnasieskolan och luttrade pendlare. Men de flesta har ändå långt kvar innan de kan skryta med Georg Nilssons rutin. I tjugo år har han satt sig i samma del av tåget. I tjugo år har han ägnat tågresan åt att läsa tidningen.
– Genom åren har jag anpassat läsningen efter Upptåget. Jag hinner lusläsa UNT på de 37 minuterna in till Uppsala, säger han och påpekar att SJ:s tåg i det avseendet är mindre bra.
– De tågen går på 25 minuter. Då hinner jag bara med tre fjärdedelar av tidningen.
Nästa år ska Georg Nilsson gå i pension.
– Jag kommer nog att sakna pendlingen, säger han.