Ungdomarna ska ges en röst

Torget är en självklar knutpunkt i Skärplinge. Platsen som en gång blomstrade av handel har renoverats, med hopp om att ge nytt liv till bygden. Men det saknas en mer självklar mötesplats och fortfarande ekar lokaler kring den nylagda asfaltsplätten tomma. Skylten över pizzeria Viking hänger kvar, trots att man inte haft öppet på flera år.
– Vi har ju en bank, en restaurang och en Icabutik, vad mer kan man önska sig? säger Gunnel Söderholm och skrattar.
Hon är en av föreståndarna för Bikupan i Skärplinge. Tillsammans med tjugotre andra volontärer från Röda Korset jobbar hon i den lilla butiken i närheten av Skärplinge torg. De säljer kläder, böcker, prylar och kaffe för fikasugna.
– Vi har nog fyrtio till femtio besökare varje dag. Förra året skänkte vi 72 000 kronor till välgörande ändamål, så visst kan man säga att det rullar på, säger Inger Grönholm, butiksanställd.

Men ungdomar är det ont om i den lilla butiken. De hänger lite längre bort, på Ol Andersskolans fritidsgård, ”Hunkan”. Där basar Björn Larsson, engagerad förälder som var med för två år sedan när fritidsgården startade. Han ser ett stort behov av samlingsplatser för ungdomar på orten och ser till att hålla gården öppen två kvällar i veckan.
– För de ungdomar som inte gillar sport så finns det ingenstans att ta vägen, men hit kan alla komma. Är Hunkan öppen, då dräller ingen på torget, säger Björn Larsson.
På fritidsgårdens öppna kvällar kommer mellan femton och femtio ungdomar från hela kommunen för att hänga, spela biljard eller bara prata. I ett av klassrummen finns en projektorduk där man kan titta på film och i rummet bredvid spelas tv-spelet Wii. Idrottshallen och musiksalen står alltid öppna och i cafeterian säljs läsk och godis.
– Det är viktigt att få kontakt med ungdomarna och det får vi här. Vi skäller inte, det kommer man ingenstans med. Prata och umgås funkar bättre, säger Björn Larsson som hela tiden håller ett öga på ungdomarna.

Vid Icabutiken samlas alla Skärplingebor, det är den enda matbutiken som finns kvar sedan Konsum lade ner. Anna Mann kommer från Åland ursprungligen, men pluggade till lärare i Gävle. Nu bor hon i Lövstabruk och tillsammans med sin sambo driver hon ett stall med trettio travhästar. Hon trivs i Skärplinge.
– Här är det lugnt och skönt, det passar en ålänning som jag, säger Anna Mann och packar in sina matkassar i bakluckan.
Hennes son Albin är två år och i ”kan själv”-åldern. Han går på dagis i Skärplinge och även om ungdomsåren ligger långt fram i tiden har Anna Mann redan börjat tänka på det.
– Det måste göras mer för ungdomar här. Ibland ser man ungdomar som bara går runt och hänger på gatorna och det känns inte bra, säger hon.
Dörrarna in till Stenbergs Färg och Hem går upp. Det är en kund som ska köpa skruv, trettio kronor kilot kostar det. Lite småprat över kassaapparaten hinns med innan dörren går igen och det blir tomt i butiken.

Vid disken säljs teer och brända mandlar och vid ett litet bord i hörnet kan man provsmaka olika sorters oljor.
– Ja, vi har lite allt möjligt. Jag vill att det ska vara såhär, lite rörigt. Det är ju det som gör att Skärplinge är annorlunda från andra städer, vi är personliga, säger Anneli Weinert Stenberg, ägare till butiken
Anneli Weinert Stenberg är engagerad i Överlövsta hembygdsförening och driver färg-, järn- och inredningsbutiken tillsammans med sin man. Även hon jobbar på Hunkans fritidsgård och har hjälpt till att måla matsalen i Ol Andersskolan. Hon tror att den positiva andan är det som kommer att göra Skärplinge till en fortsatt levande ort.
– Jag upplever att det finns en nyfikenhet och vilja att starta upp saker här. Det är ingen som fnyser åt den som vill åstadkomma någonting. Det är Skärplinges framgångsrecept.